Hundra just nu-spellista (Spotify/Wimp)
Jam City-Twin Shadow-Tove Styrke-The Tamlins-Jeff Cowell-S. Carey-Lesley Gore-Natalie Prass-The Box Tops-Mark Ronson ft. Kevin Parker-Calvin Harris ft. Haim-Jonathan Johansson-Min Stora Sorg-Zhala-David Axelrod-Alabama Shakes-Blackberry Smoke-The Marshall Tucker Band-Matthew E. White-Father John Misty-
Pierre Hellqvist har aldrig gjort någon större hemlighet av sin vurm för The Replacements, de föga bokstavstrogna Minneapolis-punkarna som 2013 återförenades för en serie spelningar och nu i sommar kommer till Europa för första gången på tjugofyra år.
Sålunda läge att reprisera Pierres möte med bandets frontfigur Paul Westerberg ur Sonic #15, februari 2004. Följer på artikeln gör den »artister om Replacements«-enkät som gjordes till artikeln samt en mer övergripande text om Minneapolis-scenen från samma nummer.
First Avenue är fullt av stimmiga Minneapolis-bor som denna fina sensommareftersläng till oktoberdag har varit ute på landet eller tagit promenader längs med Mississippi-floden. Trots att det är söndagkväll tycks alla närvarande på rockklubben vara upplagda för fest.
Det gäller även aftonens attraktion Lucinda Williams, som gör sin andra spelning av två i stan. Av hennes flummiga framförande och mellansnack att döma kan man tro att hon druckit och rökt både det ena och andra innan hon gick på scen. Och det kanske hon har rätt till, känslostark turnéavslutning som det är kvällen till ära. Delar av publiken klagar över ostyrigheten men samtidigt utmynnar den i en avslappnad spelning som inte liknar det vanliga rutingiget. Än mer exklusivt blir det då den lokale storheten Gary Louris från Jayhawks gästar i en låt, och när Shelby Lynne hoppar in på scen lagom till »Real Live Bleeding Fingers and Broken Guitar Strings« introducerar Lucinda låten genom att tillägna den »Paul Westerberg, som jag tycker är en oerhört begåvad låtskrivare«.
Medan hon med inlevelsefullt stängda ögon sjunger sin hyllning till den mystiske, trasige låtskrivaren som hon inte kan låta bli att fascineras av, »I climbed all the way inside, your tragedy/I got behind, the majesty«, har ämnet för texten, i en välmående villaförort en kvarts bilfärd utanför stan, just bäddat ner sin femårige son, sagt »god natt« till hustrun och gått ner i källaren för att jobba.
Med Don Covay, som härom veckan gick bort vid en ålder av sjuttiosex år, försvann ytterligare en av sextiotalssoulens nyckelspelare. Jo, trots att han var relativt okänd för den breda skivpubliken var Covay i likhet med exempelvis Bobby Womack en centralgestalt som låtskrivare, sångare, scenfigur och länk mellan olika egon… Bara en sådan sak som att han fick ihop (förvisso kortlivade) supergruppen The Soul Clan med Ben E. King, Solomon Burke, Joe Tex och Arthur Conley (vars plats senare övertogs av Wilson Pickett).
När Sonic nu går in på sitt femtonde år fortsätter vi att langa fram omåttligt generösa prenumerationserbjudanden. Vi vill ju dig bara väl. Vi vill ju att du ska höra musiken vi tipsar om, oavsett om det handlar om Father John Misty eller Ibeyi eller Charles Mingus, på ett så fördelaktigt sätt som bara möjligt. Så: Löser du en helårsprenumeration på Sonic senast 28 februari är du garanterad (svarta) a-JAYS Four-lurar (värde ca 595 kronor)! Är du ny prenumerant klickar du här för att lösa prenumeration. Är du befintlig prenumerant som på detta taktfulla vis önskar förlänga din prenumeration (vi lägger helt enkelt bara på sju nummer på prenumerationen) går det också bra men då ska du mejla oss namn och adress! Uppfattat? Inga konstigheter. Då så, lite info om lurarna: Det handlar om in ear-lurar som passar prima med din Iphone. Närmare bestämt prisbelönta a-JAYS Four från svenska JAYS. Har platta trasselfria kablar, inbyggd brusreducerande MEMS-mikrofon och full funktionsstyrning. Vill du veta mer läser du mer hos JAYS. Annorlunda uttryckt: inget att tveka på!
»John Coltrane är... John Coltrane.«
»Nu, när trummorna kommer in. Man smäller ju av!«
»Nej, fy fan, så ruskigt snyggt. Jag orkar inte.«
»Man åker bara in i dess motor och försvinner.«
»Fan, man skulle ha varit med här.«
»Något som driver ut andar.«
Det där är bara ett axplock av alla de citat som virvlar runt i det utförliga samtal om jazz som Markus Larsson för med Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar i just utkomna Sonic #79. Tillsammans väljer de ut femton skivor som med visst fog kan sägas utgöra en god start för den som är nyfiken på jazz. Som ackompanjemang till artikeln ifråga har vi lämpligt nog satt ihop en spellista (och i Wimp!) med två spår vardera från vart och ett av de femton berörda albumen. Inget att tveka på! Eller som Mezz Mezzrow skriver i sin klassiska jazzbok »Really the Blues«: »I didn’t know how the hell I was going to do it, but I was straight on what I had to do.« Så, in i skiten bara.
Robert Gordon (ej att förväxla med rockmusikern med samma namn!) står bakom böcker som »It Came from Memphis, Muddy Waters-biografin »Can't Be Satisfied« och Stax-berättelsen »Respect Yourself«. Förutom att vara en respekterad musikjournalist är han också något av Memphis inofficielle musikambassadör. Det var exempelvis Gordon som pusslade ihop Cat Power med Hi Records-musikerna på det som blev det utsökta albumet »The Greatest«. I aktuella Sonic #79 pratar Klas Ekman med Robert Gordon om hans uppväxt, böcker och hemstad. Helt enkelt bästa tänkbara läge att också langa fram en Memphis-spellista (och i Wimp!). OBS! Innehållet på spellistan rör sig mestadels om artister och band som kommer från Memphis med omnejd. Här märks både självklarheter och dumheter. Men vi tog också med en del låtar som mer eller mindre tydligt handlar om Memphis (eller Memphis-kopplade människor) eller låtar med utsocknes artister som de facto har spelats in i stan. Well, en eller annan Memphis-koppling finns det hur som helst.
Pierre Hellqvist har aldrig gjort någon större hemlighet av sin vurm för The Replacements, de föga bokstavstrogna Minneapolis-punkarna som 2013 återförenades för en serie spelningar och nu i sommar kommer till Europa för första gången på tjugofyra år. 
Med Don Covay, som härom veckan gick bort vid en ålder av sjuttiosex år, försvann ytterligare en av sextiotalssoulens nyckelspelare. Jo, trots att han var relativt okänd för den breda skivpubliken var Covay i likhet med exempelvis Bobby Womack en centralgestalt som låtskrivare, sångare, scenfigur och länk mellan olika egon… Bara en sådan sak som att han fick ihop (förvisso kortlivade) supergruppen The Soul Clan med Ben E. King, Solomon Burke, Joe Tex och Arthur Conley (vars plats senare övertogs av Wilson Pickett). 
»John Coltrane är... John Coltrane.«
