Jamesetta Hawkins, som hennes egentliga namn lyder, var en smärre ungdomsligist när hon fick skivkontrakt och fortsatte att bete sig som en bra länge; både under sextiotalet och sjuttiotalet när hon hade haft en hel uppsjö hits åkte hon dit för urkundsförfalskning och fick skaka galler. Hon verkade länge i en egen liten bubbla, hade i princip inga framgångar utanför de svarta listorna och det var först när hon satt på avvänjningsklinik en bit in på sjuttiotalet som hon av en sköterska där fick reda på att en av dåtidens största rockartister, Rod Stewart, något år tidigare hade spelat in en cover på hennes storartade soulballad »I’d Rather Go Blind« på sitt mångmiljonsäljande album »Never a Dull Moment«.
Bandaget som Etta James bär på högerarmen på omslaget av 1964 års fantastiska liveplatta »Rocks the House« har inget att göra med något brutet eller så, som många har trott. Bandaget är där för att dölja alla märken som heroinmissbruk för med sig. Trots att Etta inte var mer än tjugofem år när skivan spelades in i Nashville hösten 1963 var hon redan en veteran med ett decennium i musikbranschen bakom sig. Hon hade redan hunnit bli både hyllad och uträknad och framför allt lurad fler gånger än de flesta av oss råkar ut för under en hel livstid. Det skulle sedan fortsätta så i rätt många år till. 
