Det handlar om »My Noise« med Superchunk.

Två Superchunk-medlemmar, Mac McCaughan och Laura Ballance, är också drivande krafter bakom det North Carolina-rotade skivbolaget Merge Records.
Merge har i en kvarts sekel visat att benhårda indieideal går att förena med aktningsvärd kommersiell potential. Arcade Fire är kanske det mest slående exemplet på detta. Utan Merge hade vi kanske heller aldrig heller fått våra liv förändrade av album som »In the Aeroplane Over the Sea« av Neutral Milk Hotel, »How I Quit Smoking« av Lambchop eller »69 Love Songs« av The Magnetic Fields.

Merge har gett oss nya hjältar, tagit hand om gamla hjältar, oavbrutet påmint oss om att alla som de facto försöker åstadkomma något, något kreativt och stimulerande, är att betrakta som hjältar.

På fredag spelar Superchunk på Debaser Strand i Stockholm. Var och en borde gå dit och tacka Mac, Laura och bandet för en kvartssekellång kamp som hjälpt oss att bli de vi är.

Fram till dess går det att lyssna på vår Spotify-spellista vikt åt Merge - tjugofem låtar för att uppmärksamma att skivbolaget nästa år fyller tjugofem år. Grattis i förskott!

Låt oss säga så här: Linda Ronstadt har förhållit sig till en och annan låt genom åren.

Någon vidare profilstark låtskrivare har hon själv aldrig varit men ända sedan starten i LA i slutet av sextiotalet har hon visat otaliga tecken på inte bara obegränsade röstresurser utan även ett utvecklat låtöra. Hon har kikat bakåt i musikhistorien. Tagit sig an samtidens största. Aldrig slutat visa nyfikenhet på de som kan bli morgondagens stjärnor. Hon har tänkt utanför alla tänkbara ramar - gått före med country- och västkustrock, befunnit sig mitt i singer-songwriterstimmet, med framgång gett sig på såväl bluegrass och American Songbook-evergreens som mexikansk mariachi och new wave-pop. Hon har rentav gjort en cajunskiva. Och spelat in Lady Saw-material.

Linda Ronstadt har alltid varit ett föredöme. Är alltjämt. Varför det är en tragedi för alla att hennes Parkinson-sjukdom numera hindrar denna urkraft att sjunga.

Att lyssna på Linda Ronstadt och lyssna på Linda Ronstadts rötter är i mångt och mycket att lyssna på hur amerikansk populärmusik som vi känner tar form.

För att celebrera detta faktum satte vi ihop en diger Spotify-spellista med låtar som Linda Ronstadt har tolkat genom åren: originalen och hennes egna versioner. OBS! Original handlar det om i de flesta fall men det ska på sina ställen tas med en nypa salt - för med många standards och mexikanska sånger är det ibland lite knivigt att ta reda på vem som egentligen var först ut. Ibland har vi gått på det, ibland har vi gått på vilken inspelning är den mest kända (eller en som är mindre känd, bara för att) och ibland har vi gått på vilken som helt enkelt är bäst eller vilken Linda Ronstadt sannolikt baserade sin cover på. I vissa fall har vi tagit med mer än ett original, mest för att det kändes roligare så.

Hur som helst och oavsett vilket ger allt sammantaget en bra bild av Linda, låtfångaren.

Lennon var bara en av alla tungviktare som högaktade hennes far. Den som råkat missa detta faktum lär bli varse av att se »AKA Doc Pomus«, en synnerligen sevärd dokumentär om mannen som egentligen hette Jerome Felder.

Just »Save the Last Dance for Me« är ett bra exempel om man vill ringa in Doc Pomus särdrag som låtskrivare: en på ytan glättig popmelodi som drivs framåt av urban puls och latinska inslag men där texten bultar av sorg. Så gott som alla hans dramatiska minisymfonier, som allra bäst gestaltades av The Drifters och Ben E. King, utmärks av detta signum.

Inspirerad av idolen Big Joe Turner ville Pomus från början bli sångare. Han gjorde sig också snabbt ett namn i Greenwich Village myller av klubbar på fyrtiotalet – det fanns trots allt inte så många andra vita, därtill judiska och lätt läspande, blues shouters på kryckor. Pomus var handikappad sedan han i barndomen insjuknat i polio och känslan av att alltid stå utanför, aldrig få vara med i samhället på samma villkor som alla andra, gjorde att han tidigt kände ett släktskap med USA:s svarta befolkning. Svarta artister tog i sin tur sig an honom när de märkte hans förståelse och begåvning.

Men det var som låtskrivare åt andra han verkligen blev någon att räkna med. Då första royaltychecken från The Coasters jättehit »Young Blood« damp ner insåg Pomus vad han skulle fokusera på. Han skrev ibland ihop med radarparet Leiber-Stoller, ibland med unge excentrikern Phil Spector (som senare i livet skulle kalla sin äldre mentor »the light of my life«), men mest av allt i sällskap med Mort Shuman. I en kreativ skur under några intensiva år stänkte duon ur sig klassiker som »A Teenage in Love« åt Dion & The Belmonts, »Turn Me Loose« åt Fabian och en hel radda hits åt The Drifters, däribland »This Magic Moment«, »Sweets for My Sweet« och så »Save the Last Dance for Me« då. Inte minst blev de med start tidigt sextiotal något av hovleverantörer till Elvis. Det spelade ingen roll vilka undermåliga filmer och halvhjärtade album han än gjorde – fanns det bra grejer där var de ofta signerade Pomus-Shuman: »Little Sister«, »(Marie’s the Name) His Latest Flame«, »A Mess of Blues« och »Viva Las Vegas« är bara några.

I filmen vittnar familjen samt vänner och beundrare som Dr. John, Jimmy Scott, B.B. King, Shawn Colvin, Peter Guralnick och Lou Reed om de många upp- och nedgångarna för låtskrivarmaestron som gick bort i cancer 1991.

Trots att upplägget är ganska konventionellt blir man som tittare genuint rörd av historien - och musiken.

Så! På allmän begäran men sannolikt mest för att tillfredsställa mig själv ges här en hyggligt matig Spotify-spellista med Doc Pomus-låtar, sjungna av alla möjliga artister - från Mink DeVille till Emmylou Harris, från Harry Nilsson till Dr. John, från Ray Charles till Irma Thomas (»I'm Gonna Cry Til' My Tears Run Dry«!). Trailer till filmen följer nedan (och den som händelsevis känner igen stora delar av den här texten har rätt eftersom den är publicerad som recension i aktuella Sonic #71 - just DVD-släppta »AKA Doc Pomus« tilldelas där betyget 8).