Ifall ni ser en röd Ford wobbla omkring oroligt på E4:an söderut beror väguppträdandet ifråga faktiskt inte på rattfylla, nervositet eller bristande självinsikt vad bilkörning anbelangar. Även om det sistnämnda knappast ska uteslutas. Nej, vad det i själva verket handlar om här är att vi susar omkring för att uppmärksamma vårt fattigt upplysta land om att Jerry Lee Lewis i dag blir åttioett och fullt logiskt har svårt att koncentrera oss. Det är trots allt inget mindre än sensationellt att karln lever. The last man standing, indeed. I hela Sam Phillips ostyriga Sun Records-klass var han den elev som betedde sig allra sämst och levde klart vådligast, men kvar vid sitt pumpande piano - det är han. Alltjämt. Lär alltid vara förresten, på ett eller annat sätt. Hans femtiotalshits känner ni alla till så vi tyckte att vi åter skulle påminna om hans oavkortat fenomenala countryinspelningar, med huvudsaklig betoning på det han presterade cirka 1968–1975 - ty en hel rad av hans finfina Mercury-plattor från denna period finns nu tillgängliga på en hos många Sonic-läsare närstående streamingtjänst. Åttioen låtar, alla är förstås inte pur country - en del gränsar till soul, eller gospel, eller r'n'b, eller rock'n'roll eller något annat. I Killers värld hör allt ändå samman, det är bara Killer-musik, the whole bunch of it. Han äger ju skiten.
Vi fortsätter ladda upp inför nya Bon Iver-albumet! Härom dagen delade vi med oss av Tony Ernsts köpenhamnsmöte med Justin Vernon från Sonic #58, sommaren 2011. Nu kommer här Anders Dahlboms telefonintervju från Sonic #42, hösten 2008. På fredag blir det recension av »22, A Million«.
Efter att det tagit slut med både tjejen och det gamla bandet befann sig Justin Vernon i en smärre livskris. Han tacklade det hela genom att åka rakt in i skogen, till sin pappas avlägset belägna gamla jaktstuga i nordvästra Wisconsin. Där bodde han, helt solo, i tre månader. Ingen att prata med, inga grannar, inga förväntningar.
Mycket tid för viltjakt, vedhuggning och funderingar. Och att få ur sig och spela in låtar som legat och pyrt inombords under många år. Tid som resulterade i »For Emma, Forever Ago«, Bon Ivers debutalbum.
»22, A Million«! På fredag släpps den, nya Bon Iver-skivan som verkligen är värd all väntan och allt förhandssurr. Med anledning av detta tycker vi det kan passa att titta tillbaka på Sonics möte Justin Vernon till Sonic #58, sommaren 2011. Då var Bon Iver i ropet med andra albumet »Bon Iver, Bon Iver« och med Tony Ernst kom han bland annat att prata om Henry David Thoreau, platser och Kanye West.
Vi sitter på altanen på Hotel Phoenix i Köpenhamn. Det är en sådan där perfekt soligt dag. Justin Vernon, mannen som i stort sett utgör Bon Iver, har helskägg, spretigt hår och solglasögon. Han bär en märklig ljusblå skjorta med broderade detaljer och den vita t-shirten under skjortan döljer precis tatueringarna på halsen.
Jag kommer till den här intervjun med en sorts teori. Min teori - som kanske inte är tillräckligt underbyggd rent empiriskt, men som i alla fall känslomässigt håller tätt - är att vi inte längre har specifika genrer. Numera lyssnar folk på all sorts musik huller om buller. En amorf musikmassa där det enda kravet är att det är av hög kvalitet, att det svänger.
Med »My Woman« har Angel Olsen gjort ett av årets mest hyllade och mest laddade album. Till Sonic #72, februari 2014, träffade Pierre Hellqvist henne i London då hon var aktuell med likaledes utsökta föregångaren »Burn Your Fire for No Witness«. Om en knapp månad spelar Angel Olsen i Sverige: Debaser Strand i Stockholm den 22 oktober och Pustervik i Göteborg den 23 oktober. Ett råd i all välmening: missa inte.
»I wish I had the voice of everything«, sjunger Angel Olsen på sin nya skiva.
En del av oss skulle nog säga att hon redan har det. En röst som kan wobbla oroligt som Mary Margaret O’Hara, ge dig kalla kårar likt Tarnation-Paula, fylla rummet med färg som Linda Ronstadt, få precis allting att stanna upp som en annan Mickey Newbury, i en handvändning växla från mörker till ljus och tillbaka.
En röst kapabel till det mesta.
Bat For Lashes-Natasha avgudar henne. Will Oldham blev så uppslukad att han på samma vis som idolen Merle Haggard ett tag inkorporerade sin favorit Iris DeMent i The Strangers tog med Angel Olsen i sitt band. Folket på Jagjaguwar, bolagshemvist åt bland andra Bon Iver och Sharon Van Etten, föll som furor och försökte i flera år sajna Angel Olsen - till slut lyckades de och ger nu ut hennes remarkabla tredje (om minialbumet »Strange Cacti« inkluderas) album »Burn Your Fire for No Witness«.
Sonic #88 befinner sig just nu hos tryckeriet och bör postinlämnas på måndag och det betyder i så fall att prenumeranter har tidningen hos sig senast torsdag. Med lite tur - postgången är ju ruskigt ojämn i vår tid - tidigare än så. Mycket läsning att vänta! I väntan på det: veckans giv av recensioner. Bara bra grejer.
Att det gått några veckor sedan senast beror på att vi haft fullt upp och mer än så med tidningsproduktion. Synnerligen matiga Sonic #88 når prenumeranter sisådär i mitten av nästa vecka. I väntan på det går det kanske härda ut genom att avnjuta vår spellista (vill du fortsätta att spela den förra spellistan finns den här).
Leonard Cohen: You Want It Darker
Courtney Marie Andrews: How Quickly Your Heart Mends
Amanda Shires: The Way It Dimmed
Fixx: Grip
Chromatics: I Can Never Be Myself When You’re Around
Zoee: Betcha
NxWorries: Lyk Dis
Young Dolph: Nothin
Nästa vecka är så dags för Sonic #88 att nå prenumeranter (prenumererar du inte är det onekligen hög tid att ta sig i kragen). Det rör sig om ännu ett extratjockt specialnummer på specifikt tema. Väldigt mycket läsning - varav de sidor som skymtas ovan utgör somligt av innehållet. Mer info här på sajten inom kort.
Ifall ni ser en röd Ford wobbla omkring oroligt på E4:an söderut beror väguppträdandet ifråga faktiskt inte på rattfylla, nervositet eller bristande självinsikt vad bilkörning anbelangar. Även om det sistnämnda knappast ska uteslutas. Nej, vad det i själva verket handlar om här är att vi susar omkring för att uppmärksamma vårt fattigt upplysta land om att Jerry Lee Lewis i dag blir åttioett och fullt logiskt har svårt att koncentrera oss. Det är trots allt inget mindre än sensationellt att karln lever. The last man standing, indeed. I hela Sam Phillips ostyriga Sun Records-klass var han den elev som betedde sig allra sämst och levde klart vådligast, men kvar vid sitt pumpande piano - det är han. Alltjämt. Lär alltid vara förresten, på ett eller annat sätt. Hans femtiotalshits känner ni alla till så vi tyckte att vi åter skulle påminna om hans oavkortat fenomenala countryinspelningar, med huvudsaklig betoning på det han presterade cirka 1968–1975 - ty en hel rad av hans finfina Mercury-plattor från denna period finns nu tillgängliga på en hos många Sonic-läsare närstående streamingtjänst. 
Vi fortsätter ladda upp inför nya Bon Iver-albumet! Härom dagen delade vi med oss av Tony Ernsts 
»22, A Million«! På fredag släpps den, nya Bon Iver-skivan som verkligen är värd all väntan och allt förhandssurr. Med anledning av detta tycker vi det kan passa att titta tillbaka på Sonics möte Justin Vernon till 
Med »My Woman« har Angel Olsen gjort ett av årets mest hyllade och mest laddade album. Till 
Sonic #88 befinner sig just nu hos tryckeriet och bör postinlämnas på måndag och det betyder i så fall att prenumeranter har tidningen hos sig senast torsdag. Med lite tur - postgången är ju ruskigt ojämn i vår tid - tidigare än så. Mycket läsning att vänta! I väntan på det: veckans giv av recensioner. Bara bra grejer.
Att det gått några veckor sedan senast beror på att vi haft fullt upp och mer än så med tidningsproduktion. Synnerligen matiga Sonic #88 når prenumeranter sisådär i mitten av nästa vecka. I väntan på det går det kanske härda ut genom att avnjuta vår 
Nästa vecka är så dags för Sonic #88 att nå prenumeranter (prenumererar du inte är det onekligen hög tid att 
Jo, vi är mitt i slutproduktion av Sonic #88 och både trötta och stressade. Ändå: en laddning sajtrecensioner. Denna gång fyra till antalet.
