Eller, rättare sagt, vårt tjugohundratal! Som förvisso helt eller delvis kan överensstämma med ditt tjugohundratal!
Som den någorlunda vakne läsaren säkerligen har noterat sammanfattar Sonic det gångna musikåret i sista numret varje år, bland annat genom att lista de tjugofem bästa albumen enligt den månghövdade skribentstaben. Även om det så här i efterhand är aningen konstigt att The Hives aldrig har fått vara med eller att Bad Cash Quartet 2001 lyckades placera sig före Jay-Z:s monumentala »The Blueprint« tycker vi att vi varje gång har ringat in det bästa av det bästa med skaplig ackuratess.
Den som tvivlar får gärna spana in den Spotify-spellista där vi inkluderat en låt från alla de skivor som placerat sig på vår årsbästalista 2000-2008.
Det betyder allt ifrån Håkan Hellström, Sizzla och Merle Haggard till Mogwai, Sade och Lucinda Williams, totalt hundrasjuttiosju låtar som tar sisådär tolv timmar att spela sig igenom.
Tolv väldigt njutningsfulla timmar.
Rentav så pass välgörande för själen att man faktiskt lätt kan förtränga det faktum att Spotify-sortimentet alltjämt har sina luckor. Något som på just denna spellista gör att låtar från essentiella tjugohundratalsalbum som Dead Prez »Lets Get Free«, Grandaddy »The Sophtware Slump«, Ryan Adams »Heartbreaker«, Capleton »More Fire«, Beachwood Sparks »Beachwood Sparks«, Nick Lowe »The Convincer«, Comet Gain »Réalistes«, The Knife »Deep Cuts«, The Radio Dept. »Lesser Matters«, My Morning Jacket »It Still Moves«, Mattias Alkberg BD »Tunaskolan«, Stina Nordenstam »The World is Saved«, Joanna Newsom »The Milk-Eyed Mender«, med flera, saknas.
Man kan få mycket, men inte allt. Det rätt okej ändå, tolv timmar är ju tolv timmar.
Ange, jag och Rut Lee hade semester. Vi åkte till det småländska höglandet. Det började med regn, slutade med solsken och egendomligt hårdföra vindar som välte gräsmattans stolthet – hammocken. Familjen med grävlingar, som 2007 höll till under stugan men i fjol hade dragit sin kos, var i år tillbaka – de sågs inte till men levde rövare i sitt förmodat avancerade tunnelsystem under golvplankorna. Kampen om den optimala fånga insekter-plats som är bryggan utkämpades mellan sädesärlor och ett flugsnapparpar som hade en hel holk full av ungar att mätta.
Ange läste en bok om traktorer, själv varvade jag Greg Kots »Ripped: How the Wired Generation Revolutionized Music« och George Pelecanos senaste »The Way Home« med James Crumleys några år gamla »The Right Madness« och James Howard Kunstlers omistliga »The Geography of Nowhere: The Rise and Decline of America’s Man-Made Landscape« (de stadsplanerare som varit med och beslutat om det skamlösa och ekologiskt vansinniga urholkandet av svenska citykärnor har säkert läst mycket men garanterat inte den boken).
Birgits köttbullar med havreflan. Rutan i gungan på verandan med vinden i mohikanfrisyren. Älgarna som gick över vägen. Rostedts Livs i Bodafors. Nymalda etiopiska kaffebönor. Den nya kakkollektionen från Göteborgs Kex – Emelies Bärdröm, Fridas Havre & Himmelrike, Christinas Chokladbegär och Johans Pecanpoesi; oemotståndliga allesammans.
Och så... Ange-favoriter sommaren 2009: 1) John Holt: I Don’t Want to See You Cry, 2) Saban Bajramovic: I barval pudela, 3) Roger Miller: King of the Road, 4) Santiago Jimenez: Ay te Dejo en San Antonio, 5) Bree Daniels: Oh Me Oh My. Pierre-favoriter sommaren 2009: 1) Lena Andersson: Är det konstigt att man längtar bort nån gång, 2) Merle Haggard: Jesus, Take a Hold, 3) Martin Rev: My Strange World, 4) Dexter Gordon: Soul Sister, 5) Romica Puceanu & The Gore Brothers: Sa te ajunga dorul meu. Rut Lee-favoriter sommaren 2009: skapligt dött lopp mellan Eric Donaldsons »Cherry Oh Baby« och »En kulen natt« framförd av hennes föräldrar.
I en kombination av exalterad inspiration och transpiration över hur bra musik kan göra en bra sommar ännu bättre producerade vi ytterligare en årstidsrelaterad Spotify-spellista. I detta fall bestående av hundra mer eller mindre uttalade sommarlåtar; några supergivna och några som mer är rätt i känslan än vidare bokstavstrogna, några väldigt euforiska i sinnet och några som är mer vemodiga eller rent miserabla…
Hur som helst, är du taggad på att höra allt ifrån Ramones »The Return of Jackie and Judy« och Vybz Kartels »Di Way We Roll« till »All Summer Long« med Kid Rock och Patti Smiths »Summer Cannibals« i samlad trupp vet du vart du ska vända dig.
2006 gav den kaliforniska solskensduon Matthew Sweet och Susanna Hoffs ut en synnerligen angenäm skiva betitlad »Under the Covers, vol. 1«. De båda melodi- och harmonivännerna tolkade där favoriter – en del väldigt bekanta, andra lite mer ovanliga – av bland andra Love, The Beach Boys och The Mamas And The Papas.
Den 27 juli släpps uppföljaren, »Under the Covers vol. 2«, där Sweet och, för att låna en formulering av Robbie Fulks, »that Bangle girl« fortsätter på det inslagna spåret. En sommarskiva kan knappast bli så mycket mer sommarskiva än så, med låtar vi känner från kataloger tillhörande sådana som Fleetwood Mac, Tom Petty och Todd Rundgren.
För att trissa upp förväntningarna på skivan men kanske framför allt tipsa om en massa bra softa på semestern-musik satte vi i ren värmeyra ihop en Spotify-spellista med originalversionerna av de låtar som Matthew Sweet och Susanna Hoffs tar sig an på sina två coverskivor. Riktigt allt (The Beatles, The Zombies, George Harrison och, skandalöst nog, The Left Banke) fanns inte i sortimentet men merparten gjorde det. Så, häll upp något kallt och gott och njut av The Raspberries, Grateful Dead, Big Star och åtskilligt annat!
Vi killar på mellanstadiets skolgård, vi visste att han skulle leva länge. Vi hade samtidigt också diagnosticerat hans mentala hälsa.
– Michael Jackson är knäpp, skanderade vi i övertygad kör. Han sover i ett syrgastält!
Förlösande skratt följde, de ekade mellan tegelväggarna.
– I ett syrgastält!
Någonstans då och där klubbades en tyst överenskommelse; eftersom Michael Jackson var knäpp var den som lyssnade på Michael Jackson också knäpp och därför var det förbjudet att lyssna på Michael Jackson.
En av barndomens många logiska lagar, oliktänkare och egensinnighet har i de åldrarna ingen plats. Mellan gungorna och sandlådan definieras pöbelvälde.
Skolklockan ringde för fyrtio minuter matematik, jag stoppade tillbaka Okej-numret i min ryggsäck och följde de andra tillbaka mot klassrummet.
I dag, drygt tjugo år senare, försöker jag fortfarande tömma min ryggsäck på det Okej-numret.
Det går inte så bra.
Ty för mig är Michael Jackson än i mångt och mycket en sak. Hans excentriska vanor, makalösa försäljningssiffror, exceptionella framgångar, plastikoperationer och alla fruktansvärda anklagelser som riktats mot honom har fått mig att glömma att det faktiskt stod en människa bakom namnet Michael Joseph Jackson. I stället ser jag honom alltså som ett fenomen, något i bakgrunden ständigt närvarande. »If you prick us, do we not bleed?« Klart du inte gör, du väsen.
Och jag är förstås inte ensam om dessa känslor; på båda sidorna av åsikternas staket frodas liknande. Belackarna vädrar ständigt Michaels blod, gång på gång uppfyller de raderna Disposable Heroes of Hiphoprasy la i den anti-homofobiska låten »Language of Violence«: »But dehumanizing the victim makes things simpler/It’s like breathing with a respirator.« Parallellt upphöjer fansen honom till närapå gudastatus, till något utan skuld och fel. »Han är kändis, han ber om det, det är ständig jaktsäsong på kändisar, de är offentliga personer«, mantra-rabblar sinnesslött så alla som befinner sig mellan dessa ytterligheter.
Och skolklockan ringer för fyrtio minuter matematik.
En sak hade vi dock rätt i, vi killar på mellanstadiets skolgård. Michael Jackson kommer leva länge; hans musik lär vidarebefordras från generation till generation. Det är egentligen allt någon kan vara bergfast säker på i Michaels kontext, allt annat är misstankar, rykten.
Det, samt att kroppen, stoftet i hans kista är en människas.
För några timmar sedan exploderade internet. Twitter, bloggar, Facebook... var än folk samlas skreks »Michael Jackson är död!«.
Eftersom alla utrop då baserade sig på TMZ - en skvallersajt vars trovärdighet inte är på topp - grodde fortfarande tvivel. Ord stod mot ord, mer nogräknade nyhetsförmedlare avvaktade.
Men så gick L.A. Times ut och konfirmerade; Michael Jackson dog i dag i sviterna av ett hjärtstillestånd.
Under större delen av nittiotalet var NME och Melody Maker mitt enda beroende; vecka ut och vecka in företog jag tripper till närmsta Pressbyrå för att få min musikjournalistiska lust stillad.
Detta innebar förstås i förlängningen att jag skaffade mig vänner och fiender bland dessa publikationers anställda.
Djupa bekantskaper föder både dyrkan och förakt.
Snabbt lärde jag mig med andra ord namnen på de trevliga och pålitliga skribenterna vars smak gick att lita på; Ben Wilmot, Andy Crysell... Parallellt förde jag förstås en inre svart lista, en lista där omdömeslösa torrbollar som Johnny Cigarettes och Mark Beaumont tronade högt.
Allt var gott.
Sålunda sagt; det var ändå i utrymmena om och kring dessa mjäkiga ytterligheter som saker och ting blev riktigt intressanta. Ty där härskade de textmästare som bröt sig loss från konventionerna, som vände upp och ner på språket. I bland tyckte jag de hade rätt, i bland tyckte jag de hade fel. De tvekade däremot aldrig, de väckte alltid mitt intresse. Taylor Parkes strålade av intelligent popljus och glamorösa känslor, Simon Price likaså. Everett True stoltserade med odiskutabelt god smak, Sylvia Patterson var full. »Du diggar Smash Hits-kopior«, muttrade folk med koll. »Bryr mig ej«, svarade jag.
Störst av alla ovanstående var dock Steven Wells. Varje gång jag fick en färsk NME i handen bläddrade jag raskt igenom den, jakten på hans artiklar hade börjat. Sällan gjorde de mig besviken.
Steven Wells la nämligen ner sig vildsint flammande själ i de flesta ord han skrev. Hans entusiasm smittade, hans hat tog inga fångar. Banden han gillade – Manic Street Preachers, Spice Girls, Atari Teenage Riot, Skunk Anansie med många flera – gavs de mest himlastormande lovord. Banden han ogillade – Morrissey, Bis, Belle & Sebastian med många flera – fick finna sig i att ständigt bli nedsablade.
Och mitt bland dessa meningar stod jag, ömsom överlycklig, ömsom synnerligen upprörd. Precis som det ska vara när en ohyggligt duktig skribent med bergfasta åsikter är i farten.
Samtidigt lärde jag mig väldigt mycket om feminism, anarkism och deras kopplingar till musik. Jag lärde mig om vikten att bry sig, om reglers brytbarhet, om pop och punk.
För allt detta är jag oändligt tacksam.
I går avled Steven, cancern tog honom. Läs hans avskedsbrev, läs Everett Trues minnesruna. Everett har också samlat andras minnesrunor under denna rubrik.
The Dead Weather är ett sidoprojekt bestående av Jack White (White Stripes), Jack Lawrence (Raconteurs), Dean Fertita (Queens Of The Stone Age) och Alison Mosshart (The Kills). »Horehound« innehåller elva minnesvärda trudelutter som pendlar mellan torparblues, taggtrådspop och Led Zeppelins bättre ögonblick. Martin Theander gillar det.
I och med »Electric Dirt« följer Levon Helm upp den synnerligen rosade och 2007 släppta »Dirt Farmer«. »’Electric Dirt’ låter lika mycket Tennessee och Virginia som Mississippi och Louisiana, även om den mest av allt låter fantastisk«, anser Pierre Hellqvist.
Det tog femton år för Drive By Truckers-medlemmen Patterson Hood att slutföra »Murdering Oscar (And Other Love Songs)«. Har väntan varit värd det? Nja, Anders Dahlbom är väl kanske inte 100%-igt nöjd med plattan i fråga.
PM Jönsson är även han missnöjd, i hans fall bottnar besvikelsen i ökenrockarna Tinariwens »Imidiwan: Companions«. »Produktionen är alltför mjuk« är blott en av PM:s många invändningar mot den.
Vissa andra av veckans skivsläpp – Regina Spektor, The Gossip, Foreign Born, Tortoise och Jack Penate – finner du recensioner på i Sonic #47.
För en fullständig lista över våra recensioner, klicka på »Recensioner« i menyn till vänster eller här.
Det här är sista veckan för recensioner före semestern. Recensionerna är tillbaka i augusti.
Ange, jag och Rut Lee hade semester. Vi åkte till det småländska höglandet. Det började med regn, slutade med solsken och egendomligt hårdföra vindar som välte gräsmattans stolthet – hammocken. Familjen med grävlingar, som 2007 höll till under stugan men i fjol hade dragit sin kos, var i år tillbaka – de sågs inte till men levde rövare i sitt förmodat avancerade tunnelsystem under golvplankorna. Kampen om den optimala fånga insekter-plats som är bryggan utkämpades mellan sädesärlor och ett flugsnapparpar som hade en hel holk full av ungar att mätta.
2006 gav den kaliforniska solskensduon 
Vi killar på mellanstadiets skolgård, vi visste att han skulle leva länge. Vi hade samtidigt också diagnosticerat hans mentala hälsa.
Tro det eller ej, men en del av Sonic-redaktionen har 
Under större delen av nittiotalet var NME och Melody Maker mitt enda beroende; vecka ut och vecka in företog jag tripper till närmsta Pressbyrå för att få min musikjournalistiska lust stillad.
