Lämna Elvis sjuttiotal i fred!
Henrik Lyngåker har tröttnat på alla svenska och brittiska musikjournalister som envisas med att ständigt dra Elvis Presleys sjuttiotal i smutsen. För alla som hört »Unchained Melody« vet ju att han var The King ända till slutet.
Det finns en sak som plågat mig i några veckor nu. För ett tag sedan skrev Tore S Börjesson nämligen att Elvis Presley var »en fet Las Vegas-pajas« på sjuttiotalet. Han gjorde det dessutom i Sveriges största tidning, Aftonbladet, så att ingen skulle kunna missa det.
Och faktum är att jag blir helt deprimerad, fullständigt nedbruten av sorg och irritation, när jag betänker att den beskrivningen bidrar till att ytterligare befästa Elvis dåliga rykte i det här landet.
Ett tag funderade jag på att stämma Börjesson för historieförfalskning, grovt förtal och allmän dumhet, men eftersom han faktiskt hyllade Elvis sena sextiotal i samma text fick han slippa undan. Sedan spelade det viss roll att han författade texten till Ebba Grön-boxen också.
Men nu vill jag att alla – inklusive Tore S Börjesson – lyssnar ytterst noga. Elvis var ingen fet pajas på sjuttiotalet. Vad han huvudsakligen ägnade sig åt under de åren var att fullständigt sopa banan med alla andra sångare som någonsin existerat – lyssna på låtar som »Heart of Rome« (1970), »Loving Arms« (1973) eller »Unchained Melody« (1977) så kommer ni att nicka instämmande åt det påståendet.
Alla artister med koll – Isaac Hayes, Bob Dylan, James Brown, Phil Spector, Ike Turner, Bruce Springsteen, Jackie Wilson, Jim Reid, B.B. King – har uttalat sig lyriskt om honom.
Att sedan vissa musikjournalister, de är nästan jämt brittiska eller svenska, fått allt om bakfoten och inte ens lyssnat på skivorna från den tiden är inte mycket att bry sig om. Eller… jo, det är det. Men jag vill helst inte tänka på det just nu.
Och är Elvis fet på bilderna här intill? Nej, knappast. Ända fram till sin död var han oändligt mycket snyggare och hippare än alla som försöker dra hans namn i smutsen. Och under de perioder när han väl gick upp i vikt såg han, i princip, ut som vilken medelålders man som helst – allt annat är en myt konstruerad av löjliga engelsmän.
Om ni tycker att jag verkar överkänslig i den här frågan ska ni veta att jag ändå håller tillbaka lite. Jag är nämligen totalt hardcore i min beundran. Det finns ingen annan artist, absolut ingen, som jag bryr mig lika mycket om. I love the boy. Och jag betalar glatt 500 spänn extra för att få den overkligt briljanta »That’s the Way It Is«-boxen på vinyl.
Apropå »That’s the Way It Is« måste ni omedelbart skaffa filmen med samma namn (där man får följa Elvis och hans band backstage, under repetitioner och på scen sommaren 1970). All magisk musik, karaterörelserna, den oslagbara rösten, skönheten, de idiothippa kläderna, frisyren… ja, bättre introduktion till musikhistoriens främsta geni och mest klassiska popstjärna finns inte. Att även tjejerna i den svarta körgruppen Sweet Inspirations, som stannade vid hans sida ända till slutet, ser otroligt coola ut gör inte saken sämre.
Så där, nu känner jag mig lite bättre till mods. Elvis musik tänker jag för övrigt berätta mer utförligt om i tidningen så småningom.
Skivtips
Egentligen är alla sjuttiotalsalbum omistliga, men det är viktigt att börja med de bästa. Så här rankar jag dem just i dag. Notera att »Moody Blue« finns att köpa för 35 kronor i så gott som alla second hand-affärer.
1. »That’s the Way It Is« (1970)
2. »Elvis Country« (1970)
3. »Love Letters From Elvis« (1971)
4. »Moody Blue« (1977)
5. »Recorded Live on Stage in Memphis« (1974)
Köp också samlings-LP:n »Welcome to My World« om ni hittar den. Fortsätt sedan med »On Stage« och »Raised on Rock« och »Elvis Today« och »Good Times« och…