Soulopera med djungelkungen






 

Den 29 september åkte Markus Larsson till London för att äntligen få se R.Kelly live. Han hoppades på en odödlig spelning med en av den moderna soulmusikens största. Det blev inte riktigt så…

 

R.Kelly är lysande i en timme.

   Han spelar obekymrade partylåtar och ett par av sina bästa ballader och ingen i publiken kan sitta still. 15 000 personer står upp, vevar på armarna och skriker till »Fiesta«, »Bump n’ Grind« och »Did You Ever Think«. Och nästan lika många tändare lyser upp London Arena i Docklands under »When A Woman’s Fed Up« och en förkrossande version av »If I Can Turn Back the Hands of Time«.
   Det är stor underhållning och stor soul.
   Men sedan händer något.
   Sedan börjar tv-skärmen ovanför scenen visa alltmer förvirrade bilder och filmsekvenser och R.Kelly själv uppför sig så bisarrt att jag tappar luften.
   I en av filmscenerna skrider han fram i vit kostym medan lättklädda kvinnor med spjut strör rosenblad framför hans skor. Han har ett lejonhuvud på ena axeln och en krona på huvudet. Robert Kelly, kungen av djungeln, sätter sig tillrätta på en tron och tittar ner på scenen där ett gäng dansare framför en sorts primitiv, afrikansk dans. Han nickar gillande och ger lejonskallen en öm klapp.
   I en annan filmsekvens leker R.Kelly »Shaft« med sina polare. De skjuter k-pist i slowmotion och gör ost av några bilar. Konceptet fortsätter sedan på scen när Kelly och de andra bjuder på ett dansnummer som påminner om Michael Jacksons video till »Smooth Criminal«.

 

Efter det försvinner Robban raskt in i en bur och har sex med två tjejer i tio minuter. Det vill säga: han juckar mot deras kroppar i olika ställningar. Porrscenen slutar med att ett vitt skynke fälls ner. Man ser hur R.Kellys skugga begraver sitt ansikte mellan benen på en av flickorna och sedan sätter sig damerna på honom och tar av sig kläderna på överkroppen.
   Ljuset släcks, tv-skärmen fylls av en vajande, amerikansk flagga och det är dags för USA:s nationalsång – givetvis med katastrofen i New York i åtanke. Allsången blir aldrig högre än ett mummel.
   Musiken då?
   Ja, säg det. Fråga inte mig. Det enda jag vet är att låtarna kommer lite i skymundan.
   Exempelvis när en stor bild av R.Kellys döda mamma fyller tv-skärmen under »I Wish«.
   Finalen inleds med att sångaren tillägnar »I Believe I Can Fly« till offren efter terrorattacken mot World Trade Center.
   Men han nöjer sig inte med det.
   Han börjar sjunga opera och försvinner för sjuttioelfte gången från scen.
   Vi får under resten av spelningen titta på en tecknad film med R.Kelly i huvudrollen. Han ser ut som någon av figurerna i »Prinsen av Egypten« och han vill väldigt gärna komma till himlen. R. knackar på pärleporten och för en dånande diskussion med ängeln Gabriel eller Gud eller whatever.
   Det är helt obeskrivligt och det tar aldrig slut.
   När R.Kelly till sist förenas med änglakören ovan molnen står flera bänkrader tomma. Många fans har gett upp och gått hem.
   Därefter kommer han upp på scen igen och håller upp ett litet barn i luften.
   Ovationerna får inte taket att braka samman, precis.
   Giget avslutas efter två timmar och chocken är total.

 

Ambitionen var kanske att berätta något viktigt för oss vanliga dödliga. R.Kellys moralpredikan gick förmodligen ut på att man faktiskt kan få komma till himlen, trots att man ljuger och bedrar, sätter på tjejer i en bur, skjuter sönder bilar, har ett lejonhuvud på axeln och sjunger opera i tecknade filmer.
   Tja, vad kan man egentligen vänta sig av en artist som har hajar hemma i vardagsrummet?
   Men jag hade ändå en naiv förhoppning om att få uppleva den R.Kelly som skriver lika vackra soulballader som Isley Brothers gjorde på plattorna »Brother, Brother, Brother« och »3+3«. Jag förväntade mig nästan att han åtminstone skulle spela den mästerliga »Up And Outta Here«.
   Men istället fick jag genomlida en hel timme med den galenpanna, tokstolle och kokosnöt som på albumet »R«, på fullaste allvar, sjunger »Dearly be, are you down with me?« med ansträngd operaröst.
   Men jag skulle ändå inte ha velat missa konserten för alla soulsinglar i världen.
   Det är ju inte varje dag man får se hur en svart soulartist från Chicago förvandlas till en sexfixerad mutation av Roger Waters och Luciano Pavarotti.