Förra årets sämsta skiva

»Gloria« är i originalversionen från 1965, med Van Morrisons gamla band Them, en av rockhistoriens mest laddade och oblygt erotiska stunder. En sugande, malande, frustande, stånkande och extatisk dunderorgasm som känns i både kropp och själ.

Låtens sprängkraft har även bibehållits i en rad covertappningar som gjorts genom åren – bland andra The Shadows of Knight, The Doors och inte minst Patti Smith har tolkat den.

Men ingen låt är stark nog att stå emot en komplett brist på förnuft och självkritik. Ingen låt är stark nog att stå emot något som är bottenlöst uselt och helt ur fas med sin samtid. Kort sagt, ingen låt är stark nog att stå emot Simple Minds anno 2001.

2001 var som alla andra år ett utsökt musikår. Albumen med Jay-Z, Beachwood Sparks, Bad Cash Quartet, Missy Elliott, Vue, Lucinda Williams, T.O.K., Beulah, Nick Lowe, Ryan Adams, The Strokes, Faith Evans, Detroit Cobras, Vega och Paula Frazer, för att bara nämna några av mina favoriter, är oavkortat fantastiska allihop.

Och enastående låtar som George Jones »I Am«, »The Letter« med Foxy Brown & Ron Isley, Angie Stones »Wish I Didn’t Miss You«, »By Your Side« med Beachwood Sparks, »Bad Gal, Bad Man« med Elephant Man & Ce’cile, »Barcelona« med Vega, »Never Been« med Mary J. Blige, Jagged Edges »Where the Party At«, »Det värsta av allt« med Magnus Carlson, »You Don’t Mean It« med The Minus 5, »Room in Your Heart« med Gore Gore Girls, Silverbullits »Magnetic City«, »Ugly« med Bubba Sparxxx, Tractor Kings »Dancin’ All Around«, Broder Daniels »Shoreline«, Kylie Minogues »Can’t Get You Out of My Head«, »Always On Time« med Ja Rule & Ashanti, Alexander Durefelts »Tiger Beat«, Missy Elliotts »Get UR Freak On«, Steve Wynns »Death Valley Rain«, »Whatever Happened to My Rock’n’roll (Punk Song)« med Black Rebel Motorcycle Club, Three 4 Tens »Mary’s Poppin’«, Bob Dylans »Sugar Baby«, Wilcos »Jesus, etc«, Beaver Nelsons »Eleven Again«, Mick Jaggers »Too Far Gone«, »Heart of the City (Ain’t No Love)« med Jay-Z och, i synnerhet, Rosie Thomas »2 Dollar Shoes« kommer jag att leva länge på.

Vilket i allra högsta grad även gäller spelningarna med The Hives, Håkan Hellström, Broder Daniel, The Soundtrack of Our Lives och Silverbullit, som samtliga tillhör det mest villkorslöst övertygande jag sett svenskar åstadkomma på en scen.

Men som bekant har även solen sina fläckar.

Och 2001 bjöd faktiskt på en del superfula jätteblaffor.

Allra mest motbjudande var en CD med titeln »Neon Lights«. Bakom den stod en grupp som jag normalt inte bryr mig ett jota om, förutom under en turligt nog rätt kort period på åttiotalet. Vi talar här om de forna stadiumgiganterna, världsförbättrarna och baskerbärarna – Simple Minds.

Att jag över huvud taget bemödade mig att titta på, och så småningom också gjorde misstaget att lyssna på, skivan när den damp ned på redaktionen i höstas var för att jag någonstans läst att skottarna hade spelat in en coverplatta.

Jag har länge haft en svaghet för just coverplattor, varför jag genast blev lite intresserad – om än med viss motvilja. Nyfikenheten handlade ju i huvudsak om vilka låtar Simple Minds hade fått för sig att våldföra sig på och inte så mycket om hur denna förmodade plågsamhet lät i verkligheten.

På papperet såg det både väntat (Roxy Music, David Bowie, ja, även Pete Shelley) och oväntat (Neil Young, Them, Echo & The Bunnymen!) ut.

Fast mer än någonting annat framstod albumet som inte särskilt lovande.

Det lilla som jag har hört med Simple Minds under den senaste tio-femtonårsperioden har med brutalt uppriktig entydighet pekat på ett band i eskalerande utförsbacke. Hela tiden hopplöst fel, steget efter, ur kurs, you name it. Men, och det här är lite roligt, utan att Jim Kerr & Co för den skull gjort minsta lilla avkall på de stora gesterna och den inte så subtila slagordsprosan. Simple Minds är, trots att de här i Sverige knappt skulle fylla Kafé 44 i dag, fortfarande ett stadiumrockband. Visserligen bara i sin egen sinnesvärld, men uppsvullna egon krymper inte alltid i takt med de uteblivna framgångarna.

Få av oss har väl exempelvis drömt om att få höra Neil Youngs kärnfulla knarkrysare »The Needle and The Damage Done« omstöpt till drygt fyra minuters (upplevs som dubbelt så lång, minst) valiumdåsig pseudotriphop?

Det är inte nyskapande, om nu någon inbillar sig det, snarare är det en skräckresa tillbaka till 1994. Men jag är övertygad om att de här äldre gentlemännen tror att de härmed ger Neil Young-klassikern en »modern« inramning.

På »Neon Lights« får vi också ta del av David Bowies »The Man Who Sold the World«, som i den här omrestaureringen mest liknar en skadeskjuten kråka.

Och Patti Smiths mäktiga »Dancing Barefoot« får U2:s stelbenta version från tidigt nittiotal att framstå som ett under av själfullhet och excellens.

För att inte tala om The Doors »Hello, I Love You«, som här låter som ett kraftigt bakfyllebelastat EMF.

Och så vidare.

Värst av dem alla är emellertid den samvetslösa och brutala könsstympningen av »Gloria«.

Borta är allt kött, allt blod, all lust, all förväntan och all extas.

Kvar av vad som en gång var en kropp – sensuell, sprudlande och levande – är nu bara något förnedrat, utarmat och ihopsjunket.

Simple Minds hackar upp »Gloria« i ett ryssfemmedopat och uppskruvat technorockbeat, kör Jim Kerrs krampaktigt kvasituffa röst genom ett fult filter och lägger lager på lager av svischande åttiotalssyntmattor likt iskalla knivar rakt in i hörselgångarna.

När jag i studiesyfte vrider upp volymen en smula händer något märkligt. Jag känner yrsel, tar mig för huvudet, förlorar plötsligt balansen och faller ihop.

Innan jag kvicknar till och i kallsvettigt skick lyckas kravla mig fram till stereon för att stänga av passerar, i det omtumlande och förvirrade tillståndet mellan dröm och verklighet, några av fjolårets mest vämjeliga musikupplevelser revy i mitt undermedvetna.

I skepnad av skönsjungande tärnor och stjärngossar i ett luciatåg paraderar The Cranberries inspelning av »In the Ghetto«, hela Ian Brown-plattan, Stings framträdande på »A Tribute to Heroes«-galan och Paul McCartney-låten »Heather« förbi som i ett gemytligt, glittrigt och glatt glöggrus.

Det är nämligen så oskuldsfulla, oförstörda och tindrande dessa fasligheter ter sig när de ställs bredvid »Gloria« med Simple Minds – inser jag när jag piggnat till och hunnit stoppa en trevligare skiva i CD-spelaren.