Tributskivor sätter artister i nytt ljus






 

Pierre Hellqvist tycker att hyllningsskivor har ett oförtjänt dåligt rykte. Inte minst för att de ofta visar upp helt nya sidor av artister. Både de som hyllas och de som hyllar.

 

Jag menar, allvarligt – hur ofta lyssnar ni på hyllningsplattor? Ni, i likhet med undertecknad, har säkert en och annan hyllningsplatta stående bland andra »diverse artister«-album i skivhyllan, men så mycket mer än dammsamlare blir de väl inte. Eller?

Nej, de blir kanske inte det. I regel. Men rockkritikers, och andras, ständiga rutinmässiga avfärdande av hyllningsplattor som »onödiga« skriver jag inte under på villkorslöst.

Av någon anledning är jag nästan jämt nyfiken när en ny dylik skiva dyker upp. Under årens gång har jag lärt mig att tributer av det här slaget då och då helt på egen hand kan ge lyssnaren en komplett annorlunda bild av artisten. Med detta avser jag inte så mycket den som tolkas utan faktiskt den som tolkar.

Ta till exempel tämligen nyutkomna »Nationalsånger«, där stora delar av den svenska artisteliten – från Stefan Sundström till Lok, från Lambretta till The Ark – greppar Nationalteatern.

Nog för att The Hellacopters slamrar på i vanlig anda i »Sent en lördagskväll« men att höra Nicke Andersson sjunga på svenska sätter bandet i ett annat sammanhang än man är van vid. Speciellt glädjande är att det låter riktigt inspirerat och bra.

Man hör att det är en utmaning.

Vilket även i lika hög grad gäller The Soundtrack of Our Lives och Nina Persson i coolt avslappnade brajaboogien »Bängen trålar«. Och Lisa Miskovsky, här i sällskap med Christian Kjellvander, visar mer personlighet och vilja bara hon öppnar munnen i »Hanna från Arlöv« än vad hela hennes debutalbum av strömlinjeformad radiorock uttryckte.

 

Än mer nysläppta »The Song Ramones the Same«, där mestadels svenska adepter men även en och annan utländsk gäst celebrerar Ramones, är nästan oavkortat en mer förväntad och förutsägbar historia – från vilka som medverkar (Sator, The Nomads, The Hellacopters, D.A.D., etc) till hur det låter.

Man hoppar bara till på allvar två gånger.

Först när Sahara Hotnights vräker ur sig »Rockaway Beach«. Det är visserligen en inte sensationellt omvälvande version men framförd med så mycket energi, fart och massiv forcering att man får svårt att andas.

Och sedan, allra mest, när Per Gessle gör bedårande klangfull pop av den redan från början delikata »I Wanna Be Your Boyfriend«. Den är som skräddarsydd för Gessle, och med all tydlighet och jublande entusiasm visar inspelningen att det är dags för honom att ta ett långt avbrott med Roxette och i stället uteslutande ägna sig åt kärleksprojekt i stil med detta.

 

Ray Davies och The Kinks har varit föremål för hyllningsplattor förut – Imaginary Records-utgivna »Shangri-La, A Tribute to The Kinks« från 1989 (med bland andra The Fleshtones, The Droogs och The Mock Turtles) och Sub Pops »Give the People What We Want« från i fjol (med bland andra Mudhoney, Mark Lanegan och Love As Laughter) är ett par exempel.

Senast i raden är Rykodiscs ambitiösa »This is Where I Belong, The Songs of Ray Davies & The Kinks« och det är det mest lyckosamma försöket hittills att prisa Ray Davies låtskrivarsnille.

Allt är verkligen inte oumbärligt – jag förstår exempelvis inte meningen med Crackers fantasilöst originaltrogna tagning på »Victoria«, för att inte tala om Fastballs löjligt kraftlösa och förutsägbara »’Till the End of the Day« (hur nu det är möjligt när man får hedersuppdraget att tackla en av de tuffaste attacker till rocksinglar som någonsin gjorts?) – men åtskilligt annat är desto mer givande.

Steve Forbert, med den lilla röst han har kvar, låter storögt lycklig över att få göra »Starstruck«, Jonathan Richman gör en nonchalant tillbakalutad »Stop Your Sobbing« och Lambchop får »Art Lover« att låta som en originalkomposition, vilken som helst, av Lambchop. Men bäst av dem alla är »A Well Respected Man« med Josh Rouse.

Medan The Kinks singel från 1965 dryper av syrlig sarkasm hörs här en matt tomhet, förstärkt av det bossafärgade och aningen slappa arrangemanget. Den kan inte prompt sägas vara bättre än originalet men Rouses till hälften loja, till hälften sorgsna framförande visar inte bara att för mycket inrutat välmående kan leda fram till uppgivenhet, den gör en också lite obehaglig till mods. Bakom den välrespekterade mannens flotta fasad finns inte mycket till liv, egentligen. Det är dit alla strävar men ingen vill hamna.