Johan i lo-fi-landet

Klockan var runt åtta på morgonen när jag drog på mig skorna, stoppade in mina armar i en jacka, öppnade lägenhetsdörren försiktigt och tassade ut i det rena, klara ljuset.

Bussen skulle anlända till Västerbroplan klockan kvart över för att sedan strax avgå mot framtiden.

Gott om tid.

Jag spankulerade Rålambsvägen fram, lyssnade på koltrastarna, väjde då och då för en morgontrött redigerare. Allt var väldigt behagligt men jag kände mig ändå rastlös, den sortens rastlöshet som uppkommer på grund av att någon smart person ännu inte fått ändan ur vagnen och uppfunnit den där transportören Star Trek lovade mänskligheten. Hopp, hopp, myror i benen. Ge mig min destination nu!

Bussen höll tidtabellen. Jag klev ombord och betalade. Satte mig på en plats vid ett fönster och täckte mina öron med hörlurar. Sentridohs »Loobiecore« fyllde snart mitt huvud.

Jag lutade mig tillbaka, njöt.

Och landskapet flöt sakta förbi, förändrades – höghus blev fabrikslokaler blev byggvaruhus blev grönskade sädesfält.

»Loobiecore« hann gå in på ett tredje varv när jag såg skylten. Blå och glänsande, accentuerad av några ståtliga granar.

»Välkomen till Lo-fi-land!«

Jag var framme.

På stortorget, kallat Deluxxtorget, badade leende människor i skinande sol. Jag gick in på ett taxifik och köpte en ostfralla och en kopp kaffe. Jukeboxen i hörnet spelade Supreme Dicks kriminellt underskattade »Working Man’s Dick«.

Servetterna pryddes av landets flagga: två korslagda Shrimper-loggor på ljusblå bakgrund. Kaffet var starkt, svart och utsökt.

Efter avklarad frukost och lämnad dricks gick jag ut på torget igen. Började driva omkring lite planlöst.

Jag var någonstans nära Lou Barlows gata, vid utkanten av Deluxxtorget, när lo-fi:n började verka. Jag kommer ihåg föraningen jag kände sekunderna innan: snart skulle jag sväva. Och så plötsligt hörde jag ett vänligt, välbekant stök som strömmade ut genom ett öppet fönster två våningar upp. Någon spelade hemlighetsfulle James Ausfahrts självbetitlade demo. Jag stannade och lyssnade intensivt när luften omkring mig fylldes av Jonathan Richman-sång, medryckande garagerockmelodier, tickande trummaskiner, pipande orglar och gitarrer fuzzade till exakt rätt smutsig nivå. Allt inspelat på ett sätt som bara kan beskrivas som lo-fi. Och en röst skrek: »Holy Jesus! Är den här bland de bästa demos jag hört i hela mitt liv?«

Sedan vart det tyst igen.

Men jag var fortfarande helt påverkad. Jag snubblade gatan fram, såg en trappa och beslöt mig för att försöka bestiga den. Allt medan jag fnissade hysteriskt. Det finns inget i världen som kan liknas vid att vara hög på välodlad lo-fi. Man har ingen kontroll över sina extremiteter, synen grumlas, balansen är helt fel. Detta samtidigt som hjärnan arbetar för högtryck med att försöka förmedla alla känslor. Men ska man försöka dela med sig av dessa känslor får man bara – hela tiden lyckligt skrattande – ur sig meningar som »The Mountain Goats… tiotummare… »Beautiful Rat Sunset«… nu återutgiven… nästan…«.

Krypande på alla fyra nådde jag upp till det översta trappsteget.

Där förkunnade en banderoll att palatset bakom den var The House of Archers of Loaf och att jag var inbjuden.

Givetvis beslutade jag mig genast för att trilla in.

Och möttes förstås av en man utklädd till en skiva rostat bröd. Det borde jag ha väntat mig.

– Välkommen, sa skivan rostat bröd och började därefter hålla tal.

– Archers of Loaf, denna kvartett från lo-fi-nästet Chapel Hill, North Carolina, som 1993 fullängdsdebuterade med »Icky Mettle«. »Icky Mettle« var, som du säkert vet, ett mästerverk vad gäller brännande riff, vansinnigt drivande trummor och bas och fly förbannad men samtidigt desperat sång. Spelade de emo eller lo-fi? Vem bryr sig?

– Preschis, sluddrade jag.

– Men även solen har sina fläckar, fortsatte min guide. I Archers of Loafs fall var de att de ibland slängde ur sig sexistiska textrader som »you’re not as pretty as you used to be/you’ve gotten fat around the thighs«. Dessutom lyckades de aldrig riktigt följa upp »Icky Mettle«.

– I konvolutet till riot grrl-bandet Picasso Triggers EP »T’Ain’t« finns ett fotografi av av en TV som någon klistrat upp bokstäver på. Bokstäverna bildar orden »sodomize« och »archers«.

– Jag vet. Men nu är det dags att sluta att gå längs den här stigen. Den är alldeles för kantad av minnen. Det är dags att titta framåt, åt sidan och snedda över gatan. Alingsås-sextetten Buck ska snart framföra sin debut »Hello Holland«. Tätt följda av enmansprojektet Niccokick – han kommer i sin tur att smeka våra hörselgångar med sin demo »We Give the H-Paradepeople the Finger Always«.

Varpå skivan rostat bröd försiktigt puttade in mig i ett rum som mest påminde om Bailum & Barneys cirkustält i collageform.

Två timmar senare förstod jag varför palatset döpts som det gjorts.

Beröringspunkter.

Den enda ljuskällan i det spartanskt möblerade hotellrummet var TV:n som stod och brusade, inställd på en död kanal. Jag låg på sängen och undrade hur jag a) kommit till hotellet och b) fått pengar till att betala för ett rum. Men tanken att jag befann mig på vänlig mark och att allt ordnar sig i Lo-fi-land fick mig att lugna ner mig. Så jag stängde av TV:n, tände taklampan och fiskade upp en limefrukt ur en fruktkorg som stod på ett litet bord bredvid dörren.

Det var dags för ett bad.

Jag gick in i badrummet, fyllde karet med varmt vatten och skumbad, klädde av mig och klättrade i.

Skönt.

Den värsta lo-fi-psykosen började sakta lämna mina sinnen. Det kändes lite sorgligt.

På handfatet stod en bandspelare.

Undrar vad som fanns på kassettbandet i den?

PseudoPlotinos demo »Area 47«.

En man från Falun, en gitarr, melodier som vävs in i varandra, vän röst som sjunger saker som »all the lo-fi in the world/can’t heal the heart that has been hurt«.

Min tunga började kännas som brinnande magnesium. Allt hår på min kropp ställde sig upp, det var som om någon stuckit in mina tår i en stickkontakt.

Jag hoppade ur badkaret och dansade för mig själv.

Bussresan hem var odramatisk. Jag hann tänka »undrar om folk saknat mig« och »synd att jag var tvungen att åka hem, men för mycket av det goda är aldrig bra« innan jag somnade.

Klockan var runt fyra på morgonen när jag anlände till Västerbroplan. Jag gick hem utan att stöta på en enda levande varelse, la mig direkt i sängen och somnade gott. Vaknade tio timmar senare med ett leende på mina läppar.

– Vad glad du ser ut, sa min fästmö över en kopp frukostkaffe. Hade du skojigt?

– Ja, svarade jag.