Turbulens och bombardemang






 

Johan Jacobsson älskar fanzines. På senare tid har han läst så många lysande alster ur den fotostatkopierade världen att han helt enkelt var tvungen att tipsa fler om dem. Läs, beställ och läs!

»All those fanzines were just so exciting, they were what I’d always wanted from Pop, but hadn’t realized until I found it.
The best of those fanzines were infectious in every way. The words were excited and sharp, the whole visual experience one of movement and dynamism.«

– Alistair Fitchett om fanzinen han stötte på i sin ungdom, i förordet till »Young and Foolish«, hans »personal pop odyssey«.

 

Hela »Young and Foolish« innehåller liknande meningar som de i citatet ovan. Jag sträckläste den nyligen – feberrus, svettpärlor, frenetiskt nickande skalle. Slog ihop den med en smäll klockan fem på morgonen, skrev två väldigt dåliga poplåtar och tre hopplösa krönikor på stående fot och var tvungen att ta en lång promenad för att kunna somna.
   Det är så det ska vara.
   Det är så jag vill känna mig efter att ha läst något.
   Här är nio fanzines som på senaste tiden fått mig att brett leende irra omkring i ett inspirerat töcken.

 

Oops! Pardon my French! #4
I det tionde och sista numret av m o e t u c k e r (som kom för ett och ett halvt år sedan) står det att läsa: »Det sägs att vi är hatade, men det vet vi och det är inget vi orkar bry oss om. För vi har lyckats göra en bra skoltidning. En fruktansvärt bra skoltidning även om den i vissa ögon sågs som naiv och slarvig. Jag anser bara att slarvighet fångar ärligheten och charmen i en kreation. Även om man inte alltid ska skylla på ordet charmig. Det kan ju faktiskt vara en ersättning för något väldigt dåligt som Uppsala-Roger skrev något om någonstans«.
   Punk.
   m o e t u c k e r liknade inte mycket annat med sin vansinniga blandning av allt; gästskribenter, ämnen, högt och lågt, fin layout och spretiga blyertsteckningar. Den monokroma fyrverkerifabriken exploderar till tonerna av det bästa blandband du någonsin hört. Med extra folköl. Gång på gång, i en vansinnig takt.
   Personerna bakom Oops! Pardon my French! är några av de som gjorde m o e t u c k e r och det märks. Spretiga, underhållande dagboksanteckningar står till exempel sida vid sida med en jättelång och jättebra artikel om Brighton-bandet Lovejoy som i sin tur leder vidare till BMX Bandits-hyllningar, »Mina vänner« med Christer i Aerospace/FLI och en beskrivning av en krönika som aldrig blev av eftersom »PuckoJoel tog med sig fel diskett«.
   Hoppas redaktionen på något sätt tar sig ur sin »jävligt krisiga« pengasituation och sålunda kan fortsätta göra Oops! Pardon my French!. Jag är i alla fall väldigt beredd att hosta upp något för att få läsa fler nummer.
   (22 sid, A5, gratis. [email protected])

 

Omslag #3
Eftersom jag köpte Omslag #3 för reda pengar och inte för det mer inspirerade priset »ett blandband« har jag haft lite dåligt samvete på sista tiden. Finns bara en sak att göra: råda bot. Så medan jag skriver detta snurrar min fästmös lilla minisystem ihop ett C60 fullt av låtar som var och en är mina ytterligare tack till Erika för att jag fått läsa hennes fanzine. Sida A, låt ett: Tarwaters »Seven Ways to Fake a Perfect Skin«, det vackraste mötet mellan pop och electronica jag hört. För intervjun med Allen Clapp. Sida A, låt fem: Disco Infernos »Footprints in Snow«, den som gnistrar som en glaciär. För artikeln om My Favorite. Sida B, låt två: Fibi Frabs »Sunny Days«, casiotwee med akustiska gitarrer, liv, charm. För den otroligt röriga transkriberingen av samtalet med Dorotea.
   Och så vidare.
   Kanske inte Erika kommer att gilla mitt band, kanske har hon hälften av låtarna på det.
   Det återstår att se.
   (26 sid, A5, 10:- [eller ett blandband] + ett frimärke. Erika Jonsson, Ällingavägen 7B:521, 22734, Lund. [email protected])

 

Picknick fanzine #1
På säsongsavslutningen för den intima popklubben Our Secret här i Stockholm i försomras noterade jag över kanten på ett ölglas att vissa bekanta gick runt med ett fanzine i famnen. Full av nyfikenhet ställde jag en välriktad fråga och plötsligt var jag stolt ägare till Picknick #1. Väl hemkommen visade det sig att en av redaktörerna, Terese, spelar i det väldigt unga och väldigt begåvade popbandet Funday Mornings – den Our Secret-kvällens huvudattraktion. Sedan visade det sig att hon och hennes kumpaner Ida och Elin kunde göra ett väldigt begåvat fanzine också.
   Alla som vinner på det räcker upp en hand.
   I alla fall, Picknick #1 innehåller bland annat intervjuer med Funday Mornings (fanzines berörs såklart inte av pressetik, det är en av anledningarna till att de är så bra), Sean i Tullycraft, Alisdair i The Clientele och Casiotone for the Painfully Alone.
   Behöver du fler skäl än så att beställa ett fanzine som förmodligen är gratis?
   (18 sid, A5, ej prissatt. Terese, Sergelgatan 16, 90420 Umeå. [email protected])

 

Lex #4
Hur popnördig får man bli? Svaret är förstås att man får bli hur popnördig som helst. Rebecka och Sandra, Lex redaktion, bevisar detta när de i Lex #4 över tre sidor redogör för deras popjakt i Glasgow. Utrustade med gamla nummer av Pop, kameror, pengar till taxiresor och »en enorm längtan efter popplatserna vi bara läst om och föreställt oss i fantasin« drog de runt och upplevde. De frukter av deras odyss» vi läsare får ta del av är några fotografier av gatan där Alan Hornes etta låg samt av synagogan där Belle & Sebastian har spelat in låtar.
   Men Lex har mer att bjuda på än så: debattartiklar om hemtjänsten, ironiseringar över Darling, åsikter i mängder, kärlek och motsatsen. Turbulens och bombardemang.
   Men sedan, nya spår, andra växlar och vi är tillbaka i popland med hjälp av bland annat hyllningar till Orange Juice och en intervju med Remington Super 60.
   Lex är jättebra, tro mig.
   (38 sid, A5, 10:-. Rebecka Kvint, Bandholtzgatan 31A, 43253, Varberg. [email protected])

 

Normal Man #1/lying.dying.wonder.body #6
I min alldeles för oregelbundet återkommande serie »Svenska indie-hjältar som jag anser på tok för osjungna i Sonic« har turen kommit till Fredrik Kullman. Ölänningen Fredrik fanzinedebuterade 1995 med en skapelse han kallade Promenade (för smakprov, se http://hem.passagen.se/promenad/). 12 nummer, sex år och ett fantastiskt antal framlyfta eldsjälar senare lade han ner den verksamheten. Dock försvann han inte i och med det, hans skivbolag Promenade Recordings (http://hem.passagen.se/promenade/) fortsatte till exempel att ge ut fina sjutummare. Och tidigare i år startade han sitt nya fanzine Normal Man. Hålla på mattan? Finns inte på kartan.
   I Normal Man #1 får man bland annat ta del av informativa och roliga intervjuer med folk som Karl-Jonas Winqvist (First Floor Power, Blood Music), DaN Edman (Pie Mag, Lustfungus Productions) och Jonas Ros»n (Female Anchor of Sade, Asterisk*). Lägg till fanzine- och skivrecensioner i mängder, boktips och betraktelser – högre, fortare, mer, mer, mer!
   Och när man efter mycket kärlek har läst ut Normal Man är det bara att vända uppochner på den respektingivande pappersbunten, till sida AA (fortfarande 45 rpm) där läsupplevelsen fortsätter med oförminskad styrka. I lying.dying.wonder.body #6 får man bland annat ta del av informativa och roliga intervjuer med folk som Rasmus Kellerman (Tiger Lou), Gustav Rosengren (Lady Godiva Operations) och Pluxus. Lägg till fanzine- och skivrecensioner i mängder, dagböcker och betraktelser – högre, fortare, mer, mer, mer!
   Slutpoäng: Om något av namnen som hittills snurrat förbi är dig obekanta är det bara att beställa detta splitfanzine så är du snart expert och kan förgylla ändlösa bröllopsmottagningar med dina kunskaper om Members of Tinnitus.
   Alla som vinner på det räcker upp en hand.
   (92 sid, A5, 20:-. Beställ från någon av följande adresser: Normal Man: Fredrik Kullman, Durgränd 1, 38631 Färjestaden. [email protected]. lying.dying.wonder.body: Johan Lundgren, Albogatan 14, 26633 Munka Ljungby. [email protected] http://cliffbarnes.cjb.net/)

 

Joe le taxi #2
En av alla femtioelva anledningar till att jag älskar fanzines är att skaparna av dem har fria tyglar. Bortom annonsförsäljning, vinstkrav, sura redigerare och allmän konvention existerar de, alltid redo att släppa lös kraften av hundra solar när Den Där Låten letar sig in i deras liv. Från noll till hundra på en stavelse, ta inga fångar, det är deras fest och de gråter om de vill.
   Joe le taxi kanske inte tillhör de värsta kamikaze-fanzinens skara, men Kärleken Till Musiken finns representerad på varje sida. »Men du är nog vårt största fan, om jag ska vara ärlig« säger David i Varberg-duon Girl Boy Moog till intervjuare Therese på sidan 20. Så ska det vara. Av fans, för fans.
   Så hur har Thereses förhållande till Kent förändrats genom åren? Vad har David & The Citizens att säga? Vilket betyg får Ballboys »Club Anthems« 2001?
   Bli ett fan du också och ta reda på det.
   (30 sid, A5, gratis. [email protected])

 

Pangolin #3
Jag campade utanför Pet Sounds för att vara helt säker på att få tag i ett eget exemplar av den här tidningen.
   För ärlighetens skull kanske jag ska följa upp en sådan inledning med att förtydliga. Så här var det. En sen natt läste jag att Pangolin #3 nyligen levererats till nämnda skivaffär. Och eftersom jag verkligen gillade Pangolin #2 beslöt jag mig för att ta en omväg till jobbet nästa dag och tillbringa några morgonminuter med att införskaffa något jag förmodade skulle vara jättebra. Men när jag anlände till Pet Sounds hade de inte öppnat ännu, så jag var tvungen att slå dank på Skånegatan i ett tag. Sedan blev jag insläppt och kunde stega fram till disken och upptäcka att där faktiskt låg en hel bunt med Pangolin #3.
   Betalade, bläddrade lite i mitt alldeles egna exemplar på väg ut och kände direkt hur min arbetsmoral sjönk som en sten. Lekte i några korta sekunder med tanken på att åka hem igen, sjukskriva mig och bara ligga i sängen och läsa, läsa tills solen gick ner.
   Nu blev det inte så, tack Martin Luther, men lita på att jag tog igen dyrbar lästid nio timmar senare.
   Låg på sängen och bara slukade artiklar om bland andra McCarthy, Alexander Bailey, Pluxus, The Sugargliders, Dorotea, The Clientele, Popgun, Chris McFarlane och Henrik Kihlberg. Låg på sängen och bara slukade en mängd skivrecensioner. Låg på sängen och slukade krönikor.
   Sedan var jag mätt, mådde gott.
   Tack Josef och Erik.
   Kort fotnot ett: Josef och Erik, Pangolins skapare, var med och gjorde m o e t u c k e r.
   Kort fotnot två: Erik gör också väldigt bra bortom-spelkonsollen-musik.
   Besök hans hemsida (http://all.at/erik/) och lyssna själv!
   (54 sid, A5, 10:-. [email protected] http://pangolin.web-page.net/)

 

Revolution #9 #1
I min förra fanzinekrönika uttryckte jag min uppskattning över e-zines som också finns i pappersformat. Så att alltid läsvärda revo9.com samlade sina dittills bästa artiklar i en kvadratisk tidning i våras gjorde mig själaglad. Eftersom det är väldigt lätt för dig, kära läsare, att hoppa vidare till Revolution #9 tänker jag inte orda så mycket mer.
   Bestäm själv. Läs en artikel, läs två. Gillar du dem gillar du garanterat detta fanzine.
   Äh, klicka på länken nedan redan nu vettja. Jag lovar att vänta här medan du bildar dig en uppfattning. Jag lovar att vänta här medan du beställer Revolution #9 från deras pålitliga Distro. Och ni som redan vet vad Revolution #9 går för, läs om en gammal favorit. Jag väntar. Nej, ingen fara, jag roar mig själv så länge.
   – Så, Johan, Fontanas apelsinjuice. God eller äcklig?
   – Jo, den är helt OK. Jag blir alltid rätt törstig av att skriva krönikor och…
   (34 sid, ungefär 20 x 20 cm, 20:-. [email protected] http://www.revo9.com/distro/)

 

Hämnden från en dödlig hand #1
Försvinnande få döper något efter dikter av den polska nobelpristagarinnan Wislawa Szymborska. Emma Lind har dock modet. Så det var med glada händer jag första gången knäckte ryggen till hennes debutfanzine, vände till sida två och kraschlandade direkt i ett annat liv: Känslor, trappuppgångar, vuxenvärldens fasor, dans, stackars Caitlin i Sunset Beach, musik som snuttefilt, knölros, kompisprat kring uppdukat bullbord… Med mera, med mera.
   Tjugo minuter senare var jag tvungen att lämna verklighetsflykten och bli Johan igen. Att förläsa sig är aldrig en bra idé.
   Men fjärilarna i maggropen fladdrade vidare längre.
   För jag älskar fanzines som Hämnden från en dödlig hand förbehållslöst. Fanzines vilkas skapare vågar lyfta foten från bromsen och ge, ge, ge av sig själva.
   Det handlar inte om voyeurism från min sida.
   Det handlar om att jag stenhårt tror på att alla människors historier är värda att berättas.
   (18 sid, A5, ett blandband eller ett frimärke. Emma Lind, Johannesbergsvägen 15, 59353 Västervik. [email protected])