Yvigast gester någonsin

Allt fler av de pionjärer som skapade förutsättningarna och sedan blev bortglömda börjar slutligen få upprättelse. Det är numera vedertaget att Latin Kings och inte Petter var de som på allvar började göra hiphop på svenska. Likaså har historien givit Ramones rätt vad gäller deras betydelse för punken. 

Men det finns band som aldrig någonsin kommer att bli omvärderade, helt enkelt därför att det inte är genomförbart. Det är band som befinner sig i sådant totalt motsatsförhållande till allt vad smakfull popestetik heter att inte ens de mest insnöade skivbacksnördarna vågar nämna dem.
   I dessa dagar när electroclash är nyckelordet och vi får vagga runt till ljudet av kvantiserade beats upplever det sena sjuttiotalets syntpionjärer sin renässans – åtminstone ett par av dem. Några som aldrig kommer att nämnas är Tangerine Dream.

Berlin-gruppen är på något sätt sinnebilden av vad en tid som uppmanade till storslagenhet kunde leda till. Tangerine Dream har under visionären Edgar Froeses ledning gjort sådär åttio fullängdsalbum – ofta ambienta, filmiska historier som fångade stämningarna från det kalla kriget.
   På bilder av bandet från tidigt sjuttiotal syns syntar så bisarra och mäktiga att teknikromantikern i mig nästan börjar gråta. Faktum är att synttillverkare anlitade Tangerine Dream för att testa och bidra till utformningen av ny hårdvara. Tala om att ploga banan!

I december 1983 åkte Tangerine Dream till Warszawa för att göra en konsert som resulterade i liveskivan »Poland«. Det är ett magnifikt album. På två LP-skivor ryms endast fyra låtar (en per sida) och sleevebilderna på en scen fylld av Moog-väggar och onämnbar elektronik är helt underbara. 

Alla de som idag studerar Throbbing Gristle-sjuor skulle älska arpeggiomelodierna i »Tangent«. »Poland« och 1975 års »Rubycon« borde helt enkelt tilltala alla som en gång höjde på ögonbrynen åt The Orbs »U.F.Orb« eller gillar dagens sterila electronica.

Pionjärer eller inte, som vindarna blåser kommer ingen utan hockeyfrisyr och/eller med examen från konstskola att någonsin bry sig om Tangerine Dream igen. Det kommer alltid att anses mer sexigt med band i svarta polotröjor som när ett ohälsosamt intresse för professionell cykelsport, exempelvis Kraftwerk.
   Och tur är nog det. Precis som när Yes lät bygga ett trumset i rent Sheffield-stål eller när Pink Floyd roade sig med att skicka upp flygande grisar över London är det helt enkelt för lätt att den här typen av projekt går över styr. På Tangerine Dreams lägsta nivå uttrycker de sig med gester yvigare än de flesta vanliga band förmår att prestera även om de anstränger sig. Tänk då vad som händer när de verkligen tar i!

I höstas släppte Edgar Froese en ny studioplatta. Tillsammans med sin son (!) och en kör (!!) tonsatte han »Dantes inferno« (!!!) och resultatet är… hur ska jag säga det… tveksamt. Det är inte första gången i bandets historia som den konstnärliga intentionen inte gick att överföra på skiva.
   Detta är också skälet till att Tangerine Dream aldrig kommer åtnjuta den pionjärstatus som många av deras gelikar nu kan vältra sig i. Det sista världen behöver idag är nya syntsymfonier, så bäst är nog om vi inte väcker den björn som sover.
   Lyssna på »Poland« – men gör det inte för högt. Om mediadrevet fastnar i Tangerine Dreams katalog kommer det dröja en evighet innan vi åter ser ljuset.