Britpop fick mig att göra det

1995. SVT1.

Klipp. Kvinnlig presentatör från midjan och upp. Halvpermanentat hår. Skär kavaj med vita prickar. Spår av gutemål i rösten.

– Blur, PJ Harvey, Supergrass och Pulp – de är exempel på britpop. Och britpop är den nya generationen gitarrbaserade popband i England. Vi ska nu få se några av de hetaste banden uppträda live i studio.

Klipp. Snabba kamerasvepningar framför ungdomar i tidstypiska bandtshirts. Stroboskopljus. Supergrass låt »Alright« spelas i bakgrunden.

Klipp. Manlig presentatör nedhasad i en skinnfåtölj. Rufsigt, halvblont hår. Gympadojor, inga strumpor. Lössittande jeans. Grön skjorta, grå tröja under. Halsband. Spår av cockney i rösten.

– Good evening. I’m Damon from Blur.

2004. Fredhäll.

Programmet hette »Britpop Now« och jag har det fortfarande inspelat – i nio år har det legat direkt efter »Weird Science« på ett Sony E240. Det känns bra. Visserligen är det inte på långa vägar det definitiva britpop-dokumentet; Oasis och Suede saknas för att nämna två uppenbara exempel på varför. (Att de uteblir från något lett av Damon Albarn är i och för sig långt ifrån en chock.) Dessutom upplever jag PJ Harveys framträdande – hon gör »Meet Ze Monsta« – helt malplacerat i sammanhanget. Men ändå: Elastica! Boo Radleys! Blur! Pulp! Supergrass! Menswear! Livs levande framför linsen! Frysta i tiden! Framför »Line Up«, »It’s Lulu«, »Country House«, »Common People«, »Alright« och »Daydreamer« respektive! Hurra! Verkligen stunder att spara så länge magnetbandet håller.

Och verkligen stunder jag är glad jag sparat nu när britpopen får fem minuter nostalgi här hemma hos mig.

Men rosenrött tillbakablickande är inte vad denna krönika ska handla om. »Britpop Now« lämnar vi också därhän, det har fyllt sin funktion som vägledare in bland orden som komma skall, tycker jag. Inte heller tänker jag berätta vad britpopen gick ut på, dess uppgång och fall. Det överlåter jag med varm hand till Per Bjurman och »Musikbyrån«. Nej, detta är min text.

För när man är mitt inne i något hajpat, gillar det hajpade och befinner sig i åldern 15 – 20 (för att hårddra det lite) så agerar man med utgångspunkt i detta. Du vet hur det är.

Därför är det nu dags att lista tio konsekvenser av fandom. De fem suspekta först, sedan de fem som berikat mitt liv. Britpop fick mig att göra det:

1. Klippa mig.

Min nuvarande frisyr är en direkt följd av att jag en dag gick in på en frisersalong med 1996 års decembernummer av Vox under armen. Vem som var på omslaget och fick agera förebild? Crispian Mills, sångare och gitarrist i Kula Shaker.

2. Skriva romaner.

Det var förmodligen Irvine Welshs fel att jag då i mitten av nittiotalet trodde att jag kunde få ihop en bok. Att resultatet blev som det blev är enbart min förtjänst. Nedan följer några autentiska rader från ett av alla utkast jag »författade« under denna tidsperiod:

Återstod då Gin. Beefeater? Varför inte? Det är ju »the heroin of drink« som någon sa i någon NME. Vem? Han önskade att han hade haft hela sin NME-samling med sig i en magisk skivväska så han då och där kunde kollat upp det. Om nu någon sagt det över huvud taget. Kan kanske vara en kul kommentar att fälla om Maria skulle säga något om Beefeater i allmänhet.

Maria: Så du dricker Beefeater?

Han: Tja, det är ju »the heroin of drink«.

Kanske inte.

3. Vandalisera mina ljusbruna Puma-skor.

Grön filtpenna. Kanten av sulan. Meddelandet? »Graham Coxon«.

4. Köpa en ljusblå skjorta.

Liam Gallagher hade ju en sådan! Klart jag inte ville vara sämre!

5. Försöka ragga upp en tjej genom att sjunga hela »Wonderwall« för henne.

Aaaargh. Hur mycket jag än försöker förtränga den händelsen dyker den upp i min skalle lite titt som tätt. Särskilt när jag inte kan somna och är som mest självkritisk. Att jag misslyckades i min uppvaktning säger ju sig själv.

Dags att gå över till det trevliga.

1. Se Oasis på Hultsfred 1994 och Blur på Gino 1993.

Lysande konserter. Periodvis lysande band.

2. Upptäcka The Kinks på allvar.

»The Village Green Preservation Society«, »Something Else by The Kinks« och »Face To Face« i synnerhet. Även om jag aldrig skulle kalla mig själv anglofil, inte ens under pistolhot, får dessa skivor mig att yra om saker som eftermiddags-te, scones och tweed.

3. Inleda ett kärleksförhållande med »Withnail & I«.

I mitt videotek finns det en handfull filmer jag kan titta på enbart genom att sluta ögonlocken och veva igång hjärnan. »Withnail & I« är en av dem.

4. Köpa NME regelbundet.

Innan britpopen införskaffade jag den tidningen om jag gillade artisten på framsidan. I och med britpopen spelade det ingen roll vad som behandlades mellan pärmarna – vecka efter vecka innebar en promenad till Pressbyrån vid Universitetets tunnelbanestation där pengar bytte ägare och jag gick efteråt hem med senaste utgåvan. Och eftersom långt ifrån allt i mitt liv var britpop då och eftersom NME fortfarande var en hyfsad tidning ledde detta till mängder av tips. (Ovanstående slutade jag dock med någon gång runt 1998. Och numera hatar jag NME, något man faktiskt bör göra om man bryr sig om musik.)

5. Läsa Hanif Kureishi.

Kanske inte britpop per se, men jag vet att någon britpopare ledde mig till honom. Ett vägledning jag är väldigt glad för.

Detta om detta. Mitt liv som hobby-britpopare sammanfattat i tio punkter. Det var en kul och chosefri period i musikhistorien, jag är glad att den hände. Den hade ju trots allt inverkan på mitt liv.

Säkerligen skulle allt ovanstående vara mer intressant om skrivet av till exempel bröderna Gelin, men man kan inte få allt här i världen.

Nu är klockan 04.30, det är torsdag morgon. Dags att bevittna höjdpunkterna från »Britpop Now« ännu en gång innan det är dags för sängen. Och det får kulminera tillbakablickandet den här gången.