En kväll värd att glömma

Lika bra att börja med en brasklapp: Det är ett faktum att det är ospännande, fel (?), att ge plats åt en så väletablerad man som Conor Oberst på en plats där jag har möjlighet att skriva om precis vad jag vill, hur marginellt det än må vara. Det finns en mängd band, personer och fenomen som det vore mer intressant att ge det här utrymmet åt. Second-Hand Furniture, All My Brother’s Girlfriends och Everyday Mistakes, till exempel. De förtjänar spaltmeter.

Men den här gången får de klara sig utan. Ni förstår, alla behöver en böneledare. Därför ska det handla om Bright Eyes.

Kvällen den sjuttonde juni blev nämligen en kväll i Conors smak. Eller i vems som helst smak som kan tänkas njuta av en kväll värd att glömma.

Efter Bright Eyes spelning och en turné på campingområdet bröt jag ihop över småsaker. Ett bråk om något jag i efterhand bara kan minnas halvt om halvt ledde fram till att den människa jag inte vill bli av med gick ifrån mig, inte bildligt utan längs en småländsk asfaltsväg. Mina telefonsamtal gick inte fram. Skulden var inte mobiltelefonens; säkert slog jag fel nummer. Ändå krossade jag telefonen mot nämnda asfalt. Lyckades blockera kortet genom att skriva fel PIN-kod tre gånger. Ett tag där efter, när allt verkade mer eller mindre ordnat, fullbordade jag mitt verk genom att svimma på ett badrumsgolv i nära en timme.

Ridå.

När jag vaknar är det min artonårsdags morgon. Jag försöker återskapa gårdagskvällen men har svårt att fylla luckorna; det jag väl minns tar mig emot att minnas och jag ger upp.

Det enda jag tydligt kommer ihåg är följande meddelande, inskrivet i min telefon – vars display nu alltså är sprucken – och sparat i »Ej skickade«: Sunrise Sunset, False Advertisement, We Are Nowhere And It’s Now, From A Balance Beam, New Arrangement, Laura Laurent, Haligh Haligh A Lie Haligh, (They Go Wild), (A War Over Nothing), (Simple In Moonlight).

Låtlistan till Bright Eyes-spelningen, alltså. På ett sätt är det talande att den är det enda jag minns. Kanske för att den är det enda som är värt att minnas. En uppslitande spelning från en uppslitande kväll.

Bortsett från den kaotiska förstakvällen blev festivalen riktigt lyckad, och jag såg förutom Bright Eyes några bra spelningar – den jag sett fram mest emot var Morrisseys.

Men de upp till vaderna smutsiga byxor jag kom hem med efter den konserten är ingenting mot det mycket tydligare spår som Conor Oberst lämnade. Jag trodde, som vanligt, att jag hade lämnat honom och hans melodramer bakom mig som kvarglömda pubertala effekter, men kunde med all önskvärd säkerhet konstatera att så inte var fallet.

När allt inleddes med en plockande harpa i vad som kom att bli »Sunrise, Sunset«, eller när röstläget höjdes i »Haligh, Haligh, A Lie, Haligh«; det är den sortens saker jag tänker ta med mig förbi denna otäcka ålder och med mig i ålderdomen, för det är saker som i sanning är värda att minnas.