I mitt hjärta

Jag är mållös.

   Jag kan inte säga ett ord.
   Minns faktiskt inte ens det första tillfället jag hörde hans väna stämma. Det är som att hans närvaro i mitt liv bara har en slags organisk självklarhet utan varken början eller slut.
   Men jo, det är klart – det måste varit omkring två-tre år sedan »Change For Me« träffade mina trumhinnor första gången. Sedan dess har den, och Erik Robersons – a.k.a. Erros – stämband följt mig och hållit min hand i ljusa så väl som mörka stunder. Liksom en god vän har den älskat mig när jag känt mig som mest liten. Den har sträckt sig efter mig, viskat ömma ord i mitt öra och klappat om mig. I goda stunder har den bekräftat och speglat allt jag redan vetat om den godhet och kärlek som finns i världen.

Jag hade höga förväntningar på kvällen den 12 september 2004 på Lydmar i Stockholm. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att mina förväntningar skulle kunna överträffas så till den milda grad. Från sekunden han klev på scenen, tills bandet kramade den sista musten ur oss två timmar senare med fläskig funk, utstrålade han en närvaro och samtidigt befriande självdistans och värme som förtrollade mig totalt (och mig veterligen majoriteten av de andra i lokalen). Det var en på en gång fullkomligt känslomässigt utmattande och samtidigt evinnerligt uppfyllande upplevelse.
   När jag sen börjar lyssna på hans skivor är det som att en helt ny värld öppnar sig för mig. Det lilla stygn av oro jag kände över att Eric – i likhet med vissa andra artister – skulle visa sig vara några snäpp lamare på skiva än live visade sig vara skrattretande obefogad från första tonen. Visst, jag har hört soul förut. Jag kan till och med drista mig till att säga att jag älskat massor av soul. Men inte så här.

Ibland känner jag mig nästan kvävd, paralyserad när jag lyssnar på Erro. Och jag säger det. Det är inte mycket soulmusik jag hört som har den effekten på mig (förutom möjligen Al Greens »Belle« och några till). Och nej, det är inte en enbart angenäm känsla, om nu någon trodde det. Men den är förförisk, oemotståndlig.
   Textmässigt är Erro är i princip totalt befriad från många av de karaktärsdrag som kan vara irriterande med organisk soul. Texterna lyckas vara sexiga utan att vara ett uns sexistiska, intelligenta utan att vara det minsta intellektuella, och närvarande utan att vara ett dugg självupptagna.

Egentligen har jag hört röster som rivit djupare sår i mitt hjärta. Mary J, Dave Hollister, för att nämna några. Men sammansmältningen av Erics röst och produktionen drabbar mig skoningslöst och hårt. Den utsökt oemotståndliga ljudbilden tycks vara utmejslad in i minsta detalj – men framstår ändå som en organisk helhet. Här finns inga skarvar mellan röst och musik som i de två ovan nämnda artisternas material. Bara ren och skär, självklar soul. Och ändå är det som att den beskrivningen är så futtig att jag knappt nänns använda den.
   Ja, nu är jag nästan klar. Bara en sak till: fildela inte Eric Roberson!