Den selektive allätaren






 

Att berätta för andra vilken musik man gillar är knepigt, särskilt om man vägrar låta sig begränsas av genrer. Fråga bara Erik Augustin Palm. Men nu har han i alla fall hittat ett epitet som han tycker passar.  

Ända sedan populärmusiken tågade in i min barndom har jag positionerat mig inför andra musiklyssnare. När jag var i åtta-nio årsåldern manifesterades detta genom att jag lärde mig låtar av Trance Dance utantill, så att jag kunde sjunga med på discot i skolans matsal. Idag har min musiksmak lyckligtvis utvecklats avsevärt, men grundprincipen består. Det är viktigt för mig att visa vart jag står musikaliskt.
   Det paradoxala är dock att jag egentligen inte står någonstans, längre. Eller att jag snarare står utplacerad lite överallt. Mitt musikintresse är så mångfacetterat att jag inte kan tillskriva mig ett av de vanligt förekommande epiteten. Det finns ingenting som ytterst är »min genre«. Men jag känner mig inte heller identitetslös gällande musiklyssning. Mitt »musikaliska jag« är starkt just för att jag inte begränsar mig. Just för att jag kan njuta av det mesta från shoegazer-gitarrister till souldivor, från toastande drum’n’bass-MC:s till finska spelmän, från avantgarde-hiphopare till ensamma kvinnor med harpor.

 

Men detta är jag knappast ensam om. De flesta musikskribenter verkar bära på någon grad av denna vida musikreceptivitet. Inte enbart på grund av det fantastiska i att få njuta av mångfalden. Nej, även för att musikjournalistikens ofrånkomliga förhållande till besserwisserism har så mycket att hämta i detta breda perspektiv. Ju fler detaljer man kan inom vitt skilda genrer, desto större är ens möjligheter att raljant kunna rätta andra.
   Naturligtvis är det inte heller bara inom musikjournalistkåren som detta »bästa av det mesta«-fenomen finns. Det är utbrett inom hela musikvärlden. Tendensen är »gott och blandat« snarare än »surt och salt«. Ju mer oortodoxa mixtapes, desto bättre. Det är guldålder för blandklubbar som Metropolis och folk identifierar sig med blandmusiktidningar som, ja, Sonic. Visst finns det också en uppsjö av utpräglade stilyttringar kvar. Det kommer alltid att existera sådant som rättrogna hiphopare, technofantaster, sharpskins, synthare, housetalibaner och mods. Men det var länge sedan som en sann musikälskare behövde tillhöra något specifikt läger. För det går alldeles utmärkt att vara en evig turist.
   Frågan är dock hur man då på ett enkelt sätt ska kunna uppvisa sin musikaliska inblick, utan att till fullo vara en representant för en enskild riktning? Man kan visserligen slänga in hela sin väsensskilda skivsamling på en iPod och lämna över den för inspektion när man får frågan »vad gillar du för musik?«. Men om man vill undvika att gå till sådana extremer kan det hela bli problematiskt.
   Ett tag försökte jag intala mig själv att jag numera är så pass »vuxen« att det inte spelar någon roll vad andra tror att jag tycker om, (det är snart tio år sen jag gick omkring och ville visa omvärlden att jag var »indiepoppare to the bone«). Men jag insåg snabbt det förrädiska i en sådan inställning. Tanken på att till exempel meddela sin kärlek för hiphop och sedan bli felaktigt dömd som ett Nelly-fan, var nästan outhärdligt svår.

 

Rimligtvis kunde jag alltså inte rada upp varenda artist jag gillar (även om det säkert skulle finnas ett absurdistiskt underhållningsvärde i ett sådant utspel). Och det räckte inte med att förstrött namedroppa några olika genrebenämningar. Hur mycket berättar ord som »soul« och »electronica« egentligen?
   Någonstans under detta sökande efter en lämplig definition, snappade jag upp den underbart motsägelsefulla termen »selektiv allätare«. Den säger förvisso ännu mindre än namnet på en genre, men den är samtidigt så fri att jag där kan väva in all musik jag älskar. Och trots sin ganska allmänna ton så framställer den en inte som slentrianmässigt ointresserad, till skillnad från meningar som »jag tycker om det mesta!«. Inte heller bär den på ramar likt etiketter som »post-rockare« eller »homeboy«. Detta är tidens tecken och ett epitet som gör mitt musikaliska spektrum rättvisa. Snart kommer det att stå »selektiv allätare« på t-shirts över hela stan.