Jones tar tillbaka missarna






George Jones var länge tveksam till att spela in dödsballaden »He Stopped Loving Her Today« när han först tillfrågades under sin värsta booze’n’coke-period i slutet av sjuttiotalet. Inte bara tyckte han att den var för lik Kris Kristoffersons ofta tolkade »Help Me Make It Through the Night«. Det promilletäta vrak som Jones var då hade också problem att bemästra textens fyra talade rader utan att sluddra. Utan en lika tålmodig producent som Billy Sherrill hade det inte gått. Faktum är att det tog arton månader att spela in den tre minuter långa låten…
  Det var antagligen värt mödan, singeln blev direkt en klassiker och gav ett enormt uppsving åt countrylegendarens i detta läge rejält skadeskjutna karriär. Låten är det centrala spåret på 1980 års magnifika album »I am What I am« – och finns även med på svenska Sony BMG:s precis utgivna dubbelsamling »Ljuva country legender« (härlig särskrivning!).

  På hans senaste album »Hits I Missed …And One I Didn’t« finns skivans lite speciella koncept redan i titeln. Tillsammans med Evelyn Shriver, i vars sällskap han driver skivbolaget Bandit, grunnade George Jones ut den kluriga idén att tolka låtar som han genom åren erbjudits men tackat nej till. Låtar som sedermera blev stora framgångar i händerna på andra artister.
  Som titeln också visar finns här även en han höll på att missa men faktiskt höll fast vid. »He Stopped Loving Her Today«, så klart.
  Vilken trivial tramstext som helst kan förvandlas till filosofisk meningsfullhet när det levereras av de senaste femtio årens största röstfenomen. Det där har sagts så pass många gånger att den gyllene strupen själv tog tillfället i akt att slösa bort senare delen av åttiotalet och merparten av nittiotalet på överproducerade nycountryfadäser. Han kom ändå undan med det – han är George Jones, goddamnit. I slutändan gjorde Jones bara vad han kunde för att på livets höst försöka tävla med alla häckvickande, hattviftande Nashville-broilers.
  Någon riktig karriäromstart blev det emellertid inte förrän Jones slutade leka ung. På 1999 års »Cold Hard Truth« fanns ett gråtonat, reflekterande stråk som slog an en ton hos hans allt äldre publik. Anförd av den specialskrivna – »I was tempted/By an early age I found/I liked drinkin’/Oh, and I never turned it down« – hitsingeln »Choices« sålde skivan en halv miljon exemplar på mindre än en månad. Jones behövde inte längre förställa sig för att få uppmärksamhet, det räckte gott att han bara var sig själv. Det var balladsångaren, fraseringsfantomen och överlevaren fansen ville åt, inte ännu en biffrockare med fyrverkerier inuti baskaggen.
  Därefter har George Jones hållit sig på rätt spår. Han åldras med värdighet, går till frisören varje dag, håller sitt varumärke aktivt genom att sälja gungstolar, bössor och hundmat, och sedan han slutade röka har också den ett tag naggade rösten återhämtat sig. På gott och ont vet man vad man får av varje ny Jones-skiva. Han gör i alla fall inte bort sig. Även om idén härom året att åter samarbeta med Billy Sherrill på en dubbel gospelplatta nog borde ha skrotats då det uppdagades att den forna vapendragaren numera bara är intresserad av varuhusmuzak.
  Flera av oss har länge önskat att någon utanför Nashville-sfären ska ges chansen att förse George Jones med ett varsamt urval av skräddarsydda låtar i en intim ljudbild à la Johnny Cashs American-period. I väntan på det får vi här på »Hits I Missed…« vara belåtna med att »Cold Hard Truth«-producenten Keith Stegall är tillbaka. Om inte annat borgar det för en trygg stabilitet, som inte riktigt klaffar i nyinspelningen av »He Stopped Loving Her Today«. Originalet formligen ekar ju av det labila skick sångaren befann sig i just då, däri ligger mycket av dess storhet. Det går självfallet varken att återskapa eller överträffa. Vidare skulle man möjligen ha ansträngt sig lite mer i sönderspelade nummer som Willie Nelsons »Funny How Time Slips Away«, Merle Haggards »Today I Started Loving You Again« och Bobby Bare-bekanta »Detroit City«.
  Bättre funkar Alan Jacksons »Here in the Real World« och en cajuneldig tolkning av Harlan Howards coola »Busted«, mest känd i Ray Charles tappning. Likaså framförs Randy Travis »On the Other Hand« och Vern Gosdins »If You’re Gonna Do Me Wrong« i fina versioner.
  Men det som verkligen får skivan att lysa lite extra är Hank Williams Jr:s »The Blues Man«. Textrader som »I got cuffed on dirt roads/I got sued over no shows« leder ofrånkomligen till misstanken att låten skrevs med Jones destruktiva liv i åtanke, men mer troligt åsyftas senior-Hanks lika turbulenta historia. Hur som helst är låten perfekt för Jones och duettpartnern Dolly Parton. Båda sjunger med en fårad övertygelse bortom det vanliga. Lyssnaren behöver inte för en sekund betvivla att artisterna vet vad texten handlar om. De har varit där, de har sett det och vet vilka knappar de ska trycka på för att trovärdigt kunna gestalta det.
  Mästare i arbete.