Slade: Slade in Flame [DVD]
SLADE
Slade in Flame [DVD]
Union Square/Sound Pollution
Betyg: 7
»Merry X-mas Everybody« är en av de populäraste jullåtarna någonsin, är du under trettio är det kanske vad du vet om Slade. Men under sminkpoperan på sjuttiotalet var dessa före detta rude boys ett av de största och mest högljudda banden, magiskt glittrande på platåstövlar sida vid sida med T.Rex och Sweet. De var så populära att de så klart skulle spela in en långfilm.
När filmarna hakade på USA-turnén 1974 för inspiration tänkte de i komeditermer som Bröderna Marx och film-Beatles. »Flame« producerades ju av Goodtimes Enterprises. De kom hem efter bara två veckor, desillusionerade av rocklivet men fulla av nya idéer. Manuset blev en »Saturday Night Sunday Morning«, möjligtvis en »Quadrophenia« – genuin brittisk diskbänkstristess, helt enkelt, med första knappa repliken vid 04.57. Vissa av oss kan inte få nog av det, många står inte ut med det.
De vuxna som då hade kunnat uppskatta »Slade in Flame« skulle aldrig ha fått för sig att gå på bio med Slade. Eftersom Slades publik var kring tretton sjönk filmen som en sten, och drog det riktiga bandet med sig. Fansen fick betydligt mer information än de behövde. De ville inte se idolerna med byxorna nere på pajiga backstagepartyn, manipulativa musikbranschgubbar med genuint onda gangstrar i släptåg, gimmickar och uppbrott. Noddy Holder, Dave Hill, Jim Lea och Don Powell tvingades offentligt förklara att Slade inte alls hade splittrats och att filmen bara var påhittad. Deras ställning som »Det nya Beatles« var ändå förbi.
DVD:n och CD:n är värda pengarna för Noddy Holders entré allena, sjungandes i The Undertakers från en kista som under konserten vägrar öppna sig – Spinal Tap på riktigt, men utan dvärgar. Alan Lake är lysande som smörsångaren Jack Daniels. Briljante Tom Conti gör sin första stora roll som den sluge marknadsföraren Seymor. Filmens temalåt »How Does It Feel« minner mer om Supertramps vackraste stunder än det stompande rock-Slade som exponeras i precis rätt portioner, även som självlärt begåvade skådespelare. Få rockfilmer är så värda att se som denna.
MARTIN THEANDER
2007-06-08
