A Taste Of Ra: Morning Of My Life
A TASTE OF RA
Morning of My Life
Häpna/Dotshop.se
Betyg: 7
Kom och hälsa på King Kong.
Tredje och sista delen i Nicolai Dungers egendomliga A Taste Of Ra-trilogi utgörs av en skiva vars innehåll är en enda låt.
Nu rör det sig inte direkt om vilken låt som helst. Den är fyrtiotvå minuter lång.
Ni läste rätt: en fyrtiotvå minuter lång låt. Bob Dylans »Desolation Row« kan slänga sig i väggen. Till och med en spirituell själsfrände som Pharoah Sanders »The Creator Has a Master Plan« ter sig som en krympling vid en jämförelse.
I den mån »Morning of My Life« över huvud taget är en »låt«.
Och nej, låt oss undvika att börja surra om »konstinstallation«.
Allra närmast vad det egentligen handlar om kommer nog Dunger själv när han kallar det »ett musikaliskt monster«.
Vad för betydelse han lägger in i det är oklart, men om han med monster menar något i stil med en berömd fiktiv jättegorilla – något i grunden välmenande, rentav vackert och hjärtvärmande men i perioder utan tvekan skitjobbigt och skrämmande att leva med – ja, då är han definitivt något på spåren.
Gör man det enkelt för sig kan man se den här skivan, eller låten om ni så önskar, som en sammanfattning av de två tidigare Ra-släppen. Den första var avslappnad och utforskande på ett väldigt fint sätt, den andra var ansträngd och störig på ett mindre fint sätt. Allt det där ryms med råge i »Morning of My Life«.
Gör man det aningen svårare för sig kan man se den här skivan, eller låten, som en inte särskilt komprimerad sammanfattning av hela Nicolai Dungers person, vision och gärning. Ingen som följt pitesonen genom några år och skivor lär bli det minsta förvånad över att det under dessa fyrtio minuter ryms mörbultande frijazz, episka etnoklanger, grandiosa scenerier som hämtade från en Zhang Yimou-film, lågmäld folkpop, bisarr djungelfunk, electroknaster, plåtblues à la Tom Waits och så mycket dramatik att Örjan Rambergs tjänster ryktas snart vara överflödiga borta vid Nybroplan.
Men hur ska man kunna bedöma och betygsätta ett monster? En jagad och inte så lite missförstådd primat är ju som de flesta av oss, bara med tätare behåring och av annan storlek.
Så, kom och hälsa på King Kong. Lika lite som den där Dunger känner han sig inte riktigt välkommen här i civilisationen.
PIERRE HELLQVIST
2007-09-21
