Radiohead: In Rainbows
RADIOHEAD
In Rainbows
inrainbows.com
Betyg: 6
1993, »MTV 120 Minutes«. Plats på scen för taniga, tidstypiska män. Välplacerat strålkastarljus svänger sakta i bakgrunden, lägger sensommardimma. Publiken nedanför är förväntansfull; det inledande, nästan trevande gitarrplockandet och de drivande trummorna som ljuder ur högtalarna verkar lova något. Och löftet infrias, plötsligt sparkar instrumenten bakut, sångaren skriker tonsäkert en ohyggligt självömkande refräng, allt exploderar.
Några minuter senare och videon når sitt slut, skylten i vänstra hörnet annonserar att det var Radiohead på tiljorna och att de framfört en låt vid namn »Creep«.
Vi var många som satt där i TV-skärmarnas sken och föll för »Creep«, men få av oss anade vad som komma skulle. Snarare sorterade vi den singeln om och kring de andra indiehitsen vi älskade då; Adorables »Homeboy«, Catherine Wheels »Crank« och Bellys »Feed The Tree« för att nämna tre.
En bra låt, helt enkelt. En bra låt bland många.
Men Radiohead gav sig, som bekant, ut på en utforskande resa från klarhet till klarhet. Fyra år senare – i höjd med tredjeplattan »OK Computer« – blev de mer än ett band.
De blev ett fenomen.
Så har det förstås fortsatt; minsta uttalande från dem hälsas hurrande av fansens och presskårens törstiga öron, minsta utspel dissekeras ner på atomnivå. Evig trohet svärs, liv läggs i händer. Söker du revolution, rikta ditt bultande hjärta i riktning Oxford.
Radioheads sjunde alster, »In Rainbows«, kulminerar ovanstående. På senare tid har få släpp fått lika mycket uppmärksamhet. Du vet varför; den finns att ladda ner från inrainbows.com och den prissätts av konsumenten.
Förvisso teori och praktik som jag ställer mig bakom. Det är ju teori och praktik som väcker frågor och som utmanar kapitalistiska strukturer.
Bortom det?
Mitt personliga problem med fenomenet Radiohead är att jag anser det numera överskugga bandet Radiohead. I höjd med »OK Computer« var dessa två halvor en helhet, anledningen att den CD:n till exempel sålt i trakterna av niohundratusen exemplar i Storbritanien beror inte på konvolutet. Nej, »OK Computer« är ett lysande verk med fantastiska melodier och utmanande arrangemang. Krzysztof Penderecki, »Bitches Brew«, DJ Shadow och Pink Floyd tillsammans, sida vid sida, filtrerade, omstöpta.
Första dagen »In Rainbows« gick att hämta hem köptes 1,2 miljoner exemplar.
Visserligen är försäljningssiffror långt ifrån ett rättvist sätt att mäta kvalitet. Här är de dock osedvanligt skeva. »In Rainbows« är, anser jag, en rätt fadd platta. Det Radiohead som faller mig på läppen är nämligen det som arbetar med friktion. Så har det varit sedan Ed O’Brien slet strängarna och frammanade ackordet som trasade sönder »Creep«. Så har det varit sedan jag för första gången hörde Thom Yorkes röst, den desperat bedjande, den på samma gång väna och kraftfulla. Genom hela Radioheads tidigare karriär har de fogat ihop disparata element till fungerande strukturer, tvära kast har stått sida vid sida med bitande engagemang. Ljudsåsmelankolin som är »In Rainbows« – små electronicainfall och akustiska instrument – griper inte tag någonstans., verkar vara gjord med blott vänsterhänder. Gång på gång lyssnar jag, olika situationer och olika angreppssätt (hörlurar, dator, stereo) avlöser varandra, åsikterna består. Tio spår som inte når upp i någon höjd. Ställda mot en avlägsen kusin som »Street Spirit (Fade Out)« bleknar de ytterligare. Var är glöden? Var är intresset? Står ej att finna.
Simplifierat är »In Rainbows« succé ett resultat av Radioheads historia, den lever på gamla meriter.
Tyvärr förvaltar och förnyar den inte de gamla meriterna på samma gång.
Någon gång i framtiden hoppas jag att fenomenet Radiohead och bandet Radiohead möts igen. Tills dess vänds mina öron bakåt. Till 1993-1997.
Till bra låtar.
JOHAN JACOBSSON
2007-10-19
