The Most Serene Republic: Population




THE MOST SERENE REPUBLIC
Population
Arts & Crafts/Border
Betyg: 8

Kanadensiska powerpopartrockarna The Most Serene Republic spar inte på abstraktionskrutet. På denna uppföljare till debuten »Underwater Cinematographer« från 2005 (recenserad i Sonic nummer tjugosju) har bandet förädlats märkbart, vilket stod tydligt redan på turné-EP:n »Phages« från förra året.
   Om de förut var oklanderliga rent tekniskt är de nu i det närmaste perfekta. De ofta komplexa, synkopindränkta låtarna framförs med en häpnadsväckande exakthet. Bidragande till denna sylvassa tajthet är nytillskotten Simon Lukasewich på bas och den spastiskt intensive trummisen Tony Nesbitt-Larking, tillsammans utgör de en explosiv rytmsektion. Ny är också den sjunde medlemmen Emma Ditchburn, på fager stämsång jämte Adrian Jewitt.
   Trots direktheten och den oerhörda energin i många av bandets låtar krävs en intresserad och vaksam lyssnare. Sett till det instrumentala är stämningen ofta upprymd och euforisk, medan flera av texterna är rent dystopiska. Det är mångbottnat och nästan lite för genomtänkt ibland, vilket de själva hintar om i pressreleasen; »om folk verkligen skulle förstå vad vi egentligen säger…«. Ändå känns »Population« som helhet mer ambitiös än pretentiös.
   Gruppen är briljant när den river av snabba, konstfullt instrumenterade postshoegazerökare som »Compliance«, »Present of Future End« och »Sherry and Her Butterfly Net«. Ljudmattorna av smattrande percussion, gitarrfuzz, oförutsägbara melodivändningar, snillrikt arrangerat blås och intrikat stämsång bara väller fram. Men även på långsammare, mer andaktsfulla spår som »The Men Who Live Upstairs« är bandet storslaget.
   Det råder ingen tvekan om att The Most Serene Republic är för svårtillgängliga i sitt koncept för att få samma breda genomslag som Arts & Crafts-kollegorna Broken Social Scene, men som låtskrivare och musikaliska virtuoser är de helt klart likvärdiga, om inte ännu skarpare. »Population« är som ett överdådigt, musikaliskt raketställ, där den ena låten efter den andra smäller av för att sedan skölja ned över en som ett hällregn av raffinerade toner.

ERIK AUGUSTIN PALM

2007-11-29