Fuck Buttons: Street Horrrsing

FUCK BUTTONS
Street Horrrsing
ATP/Dotshop.se
Betyg: 8

– Har du hört något bra på sistone?
   – Eeeh…
   Anteckningarna organiserade i en prydlig hög på katedern, den fullmatade diabildsprojektorn surrar förväntansfullt.
   Dagens ämne är redo att tacklas.
   Välkomna ska ni vara, välkomna till »Fenomen jag inte begriper del 87263: Kontroversiella artist- och bandnamn«. Kan du släcka lyset, Anders?
   Vad driver egentligen folk att döpa sina alter egon och konstellationer till saker som får den mest hårdhudade trettonåring att rodna framför skivställen? Hur kan någon resonera fram alias vilka resulterar i förlöjligande och marginaliserande av alla ens skapade toner?
   Inte vet, som sagt, jag.
   Allra mest förbryllad blir jag när noiseakter bestämmer sig för att tilltalas på sätt som går bortom alla gängse idéer om god smak. De låter ju redan som flygplansmotorer nermalda i en analog hushållsmixer, alla deras fans har förhållandevis hög chocktolerans, etiketterna bakom dem ger ofta fenomenet »begränsade utgåvor« helt nya innebörder. Så varför då kalla sig exempelvis Child Pornography, Infant Mortality Rate, Jesus Penis eller Total Headfuck? Orden »idiotiskt«, »barnsligt« och »överflödigt« dyker upp i min skalle.
   Måhända är det exakt denna humorlösa reaktion som ovan nämnda artister eftersträvar. I sådant fall bjuder jag på det, men fortsätter samtidigt att föredra intelligenta och/eller snygga termer på mina noisealbum.
   Eller: Birchville Cat Motel är mer i min stil.
   Andrew Hung och Benjamin John Power – de Bristol-bördiga herrar som utgör Fuck Buttons – inledde karriären 2004 med att skapa musik vars målsättning var »painful to people’s ears«. Efter ett tag insåg de dock att detta uttryck kunde breddas utan att förlora intensitet eller sinnesrörelse; melodier och rytmer började beredas plats i oljudet. Nu släppts »Street Horrrsing«, deras debutalbum, frukterna av ovanstående sammanfogning.
   Och »Street Horrrsing« är ett mästerligt alster.
   Dess konvolut påminner lite om postrockinnovatörerna Disco Infernos sensationella »D.I. Go Pop«-platta, en händelse som ser ut som en tanke. Ty i likhet med Essex-trion handlar Fuck Buttons om lager på lager, underströmmar och vågkrus. »Street Horrrsing« är till bredden fylld med skönt klingande slingor – med spår av Oval och gamelan – som möter kontrast i påträngande och distat gastande, elektriska kaskader, mantralikt trummande och drones. Allt är ytterst upplyftande och storslaget, vackert och nackhårsresande på en och samma gång.
   Men, men, men… Ni har förstås räknat ut min kommande invändning. Fuck Buttons. Varför, varför, varför?
   Visserligen är förstås kompositionerna de viktiga, de som bör fokuseras på. Ändå kan jag inte släppa Andrew och Benjamins namnval, det irriterar mig rödprickig över hela kroppen. Ibland misstänker jag till och med att den här recensionens betyg hade gått upp ett steg om inte »Street Horrrsing« föregåtts av »Fuck Buttons« på den avhandlade CD:ns rygg.
   Nåväl. Inget att göra något åt, blott kan jag hoppas på större aktsamhet vid dopfunten i framtiden. Mitt jobb är gjort. Slut för i dag, tack för i dag. Anders, kan du tända lyset?
   – Nå, har du hört något bra på sistone?
   – Eeeh… Både ja och nej.
JOHAN JACOBSSON
2008-03-25