She & Him: Volume One
SHE & HIM
Volume One
Merge/import
Betyg: 7
M.Ward är åter i huset.
Vänner av hans småskaliga stämningsbyggen ska nu inte vänta sig något liknande här. Eller, musiken han gör ihop med aktrisen och forna barsångerskan Zooey Deschanel går förvisso även den på sina ställen att kategorisera som småskaliga stämningsbyggen, men av en helt annan sort. Ward är inte osynlig – hans speciella känsla för arrangemang lyser igenom, än mer så det förnämliga gitarrspelet, han sjunger i en låt – men det råder ingen tvekan om att detta främst är Deschanels show.
Deras första gemensamma album är väldigt trevligt. Egentligen föga anmärkningsvärt, men i all sin avslappade nostalgiska attityd varmt och inbjudande – inspelat som det är med pålitliga amerindieprofiler som Mike Mogis, Mike Coykendall och Rachel Blumberg. Rätt ofta drar låtmaterialet i väg åt den typ av uppdaterad, vagt countryfierad västkustpop som Jenny Lewis firat skapliga framgångar med. Mest av allt vill man glida fram längs Pacific Coast Highway med vinden i håret och synfältet fullt av vidunderliga utsikter. Gillar du vad Carole King och Linda Ronstadt presterade i skarven mellan sextio- och sjuttiotalet lär låtar som »This is Not a Test«, »Why Do You Let Me Stay Here?« och »Change is Hard«, där Ward stilfullt lånar gitarrslingan från Mike Nesmith/Linda Ronstadt/Lemonheads-bekanta »Different Drum«, gå på repeat hela sommaren lång.
På andra ställen lutar duon åt croonercountry à la Patsy Cline (»Got Me«) eller sväller upp till mäktigt producerade flickpopspectorismer (»Sweet Darlin’«, »I Was Made for You«), hela tiden med kvinnliga halvans bedjande, behagliga röst i centrum. Tolkningarna av Smokey Robinsons »You Really Got a Hold on Me«, Beatles »I Should Have Known Better« och gospelstandarden »Swing Low Sweet Chariot« (gömt spår allra sist) är lågmälda och coola, men »Volume One« hade sannolikt varit ännu bättre om vi i stället hade fått fler originallåtar från Zooey Deschanel. Hon är något stort på spåren, gärna även i fortsättningen med M.Ward i huset.
PIERRE HELLQVIST
2008-04-22
