Amanda Jenssen: Killing My Darlings




AMANDA JENSSEN
Killing My Darlings
Epic/Sony BMG
Betyg: 7

När det till synes blyga, blonda yrvädret från Lund gjorde TV-entré med gitarr framför »Idol«-juryn 2007 och sjöng Elvis Presleys gamla örhänge »That’s Alright Mama« var det både rörande och i sammanhanget avvikande. När samma flicka avslutar debutalbumet med sin korta, bedårande, godnattsång »Our Last Goodbye« gör hon det som stjärna, känd av alla som tvåan man minns medan »Idol«-vinnaren som vanligt redan är glömd.
   Är Amanda Jenssen avvikande även utanför karaokebaren?
   Om man ser till hennes eget musikaliska spektrum, som uppenbarligen sträcker sig åtminstone femtio år tillbaka i tiden, är hon inget absolut unikum, men vem är det. Oavsett vad man jämför med är hon en personlig sångerska med begåvning för att skriva minnesvärda refränger och verser. Lyssnar man förstrött på »Amarula Tree«, som hon har skrivit ihop med Pär Wiksten (Wannadies, här producent ihop med Simon Nordberg), eller »Do You Love Me« är hon så klart årets svenska svar på Amy Winehouse eller Duffy, vilket inte är fy skam. Men den febrigt hesa rösten kommer både från hjärtat och mellangärdet, och i sitt melodibyggande har Amanda Jenssen på största allvar antagit den enorma utmaning som hennes ryggsäck av inspirationskällor ställer henne inför.
   Eftersom hon kan alla glömda lösenord utantill och har alla dammiga skattkartor för hand skulle hon snabbt ha kunnat länsa popskafferiet på dess mest uppenbara beståndsdelar, för en stabil karriär som den sorts historiskt korrekta ersatzartist som en del håller till exempel Duffy för. Men Amanda är sig själv, räds inget, nöjer sig inte med nyckelfraserna. Hon har hittat skelettet i ett låtskrivande som aldrig blir tidsbundet utan bara är klassiskt. Hon vågar ta spjärn mot förebilderna i stället för att ängsligt apa efter dem, och levererar därför något som står på egna ben. Albumets titel kunde alltså inte vara mer passande.
   I solokompositioner som »For the Sun«, »So Far Away« och »Darling, Go Home« pendlar hon mellan akustiskt countrylunk och pompösa änglakörer med stråkar, medan hon i »Numb« tangerar den bräckligt nakna Cat Power som mår bäst i Memphis. Musikaliskt spretar albumet åt alla möjliga håll, från visa och pop till music hall och i vissa fall ren fläskrock. Det är okej.
   Hon får gärna prata om äkthet eftersom hon tycks helt uppriktig i sitt skapande, men hon visar framför allt vad som händer när detta flyktiga begrepp kopplas ihop med envist hantverk, en unik sångröst så trimmad att den klarar att flippa ut på riktigt, och medfödd utstrålning. I de största ögonblicken, som religiöst uppbyggliga »Greetings From Space«, är det omöjligt att inte associera till just Elvis Presley.   
MARTIN THEANDER
2008-05-06