Lil Mama: The Voice of the Young People

LIL MAMA
The Voice of the Young People

Jive/Zomba/import

Betyg: 5

 
Det är onekligen ett ganska stort anspråk hon tar sig, artonåriga Niatia Kirkland – eller Lil Mama som vi känner henne sedan förra sommarens dunderhit »Lip Gloss«. I titeln på debutalbumet utnämner hon alltså sig själv till »the voice of the young people«, och idén om att hon är språkrör för en frustrerad och förbisedd generation löper sedan som en röd tråd genom skivans alla arton låtar.

Utklädd till småbarn med en diamant- och guldbeklädd napp i munnen ger hon sig på att berätta sanningen för kidsen. En sanning som består av lika delar socialt patos och läppglans. Trovärdiga berättelser om de svårigheter livet i Brooklyn kan erbjuda en ung kvinna varvas med mindre trovärdiga bebisskits och barnramseinspirerade refränger, och det är en – minst sagt – irriterande kombination.

I andrasingeln »G-Slide (Tour Bus)« blir den här svåra, inte helt lyckade balansgången oerhört tydlig. Versens hårda, välfraserade rhymes förlorar all sin kraft så fort den extremt infantila refrängen sätter i gång. Och så ser det ut skivan igenom – i ena spåret vinner Lil Mama mig med sin attityd, för att lika snabbt förlora mig i nästa. Lekfullhet i all ära, men att blanda ut sitt allvar med lek är en svår sak, och om leken får övertaget är det lätt hänt att allvaret förlorar hela sin trovärdighet.
   Lil Mama hade gärna fått strunta i publikfrieriet – T-Pains tröttsamma autotuneande, barnramsorna och den ansträngt läppglansiga lättillgängligheten – till förmån för ett större allvar. Vad jag framför allt gillar med den här skivan – förutom det uppenbara faktum att tjejen är en oerhört begåvad och melodisk rappare – är att det finns ett så tydligt kvinnligt narrativ i hennes texter.

Det är den omtalade så kallade kvinnliga erfarenheten hon ger oss, och även om det är ett problematiskt uttryck att använda blir det i alla fall tydligt att de erfarenheter vi normalt sett lyssnar på är manliga. Det är ju annars ganska lätt att få för sig att hiphopens socialrealism alltid måste ackompanjeras av minst fyra automatvapen.

Oavsett hur fånigt vapenfetischism må te sig förstår jag inte varför Lil Mama känt sig tvingad att ersätta de där vapnen med bebisjoller, eller varför hon ständigt återkommer till något så banalt som just barnet som symbol för framtiden.
ISABEL NELLDE
2008-05-20