The Herbaliser: Same as It Never Was

THE HERBALISER
Same as It Never Was
!K7/Playground
Betyg: 4

Så här skrev Nationalencyklopedin om The Herbalisers nya album »Same as It Never Was«: »pasti´sch (fr. pastiche, av ital. pasticcio eg. ’pastej’, ’blandning’), konstnärligt verk i vilket en annan konstnärs eller epoks stil tydligt efterbildats i bestämd avsikt. Pastischen skiljer sig från imitation genom att själva efterbildandet används som ett konstgrepp.«
   Eller om det kanske var ordet pastisch de skrev om. Det handlade hur som helst egentligen om The Herbalisers nya album »Same as It Never Was«. Det är jag nästan helt säker på.
   Nu vet jag förvisso att detta att inleda en text med att citera Nationalencyklopedin är en ytterst sliten kliché (kliché, franska cliché, av clicher ’avtrycka’, eg. ’avbilda i mjuk massa’, språklig uttrycksform som tömts på sin personliga laddning och blivit schablon), och är man dessutom det minsta postmodernistiskt lagd (po´stmodernism, riktning inom modern filosofi, idédebatt och en rad estetiska verksamheter) inser man så klart att allt är pastisch, eller möjligen inget. Det är hur som helst irrelevant.
   Men det går ändå liksom inte att komma ifrån att den brittiska duon The Herbaliser femton år efter sin tillblivelse är på väg att bli ett slags pastej. Värsta lyxpastejen förvisso, tillagad med imponerande omfångsrik kunskap och kärlek. Men en pastej hur som helst.
   I det här fallet betyder det att man in i minsta detalj försöker avbilda framför allt sjuttiotalets soul och funk. Ut med samplingarna och hiphopbeatsen, ut med det smutsiga lägenhetskökets slaggprodukter, ut med det småskaliga, hårda och kantiga. In med fett och smör, enorma mängder riktigt blås, organiskt odlad storbandsfunk och wailande.
   Det är fantastiskt snyggt alltihop, vokalisten Jessica Darling sjunger som en reinkarnerad Shara Nelson. Det är vit engelsk funk av finaste cordon bleu-klass. Om svenska kocklandslaget spelade in en blaxploitationfilm vore detta det givna soundtracket.
   Det är bara det att det liksom är så mycket roligare att titta på än att äta, som om någon gjort en historiskt snygg uppläggning men glömt att salta.
PATRIK SVENSSON
2008-05-27