År och människor man aldrig kan få tillbaka






Sent i vintras läste jag »Piece by Piece«, den brittiske musikskribenten Paul Morleys biografi över Joy Division.
  I likhet med majoriteten av min generation har jag ägnat stor möda åt att begripa Joy Division. Till ingen nytta.
  Nu lägger jag ifrån mig Morleys bok vid nattduksbordet och plockar fram »Closer«, »Unknown Pleasures« och antologin »Heart and Soul«. Spelar, i tur och ordning, »She’s Lost Control«, »Transmission« och »Atmosphere«. Läser Morleys text i konvolutet till »Heart and Soul«. Tittar på Anton Corbijns bilder. Ian Curtis ser levande ut, Peter Hook likaså.
  Men samtidigt, ingenting händer. Det är som om just den här berättelsen tillhör någon annan.

  Samma sak när jag såg Corbijns »Control« eller satt uppe sent på natten och såg minnesprogram om Tony Wilson på brittisk TV i höstas. Allt är omgärdat av myter som skymmer musiken och människorna. »Control« är ett bra exempel, ett försök att avmytologisera Ian Curtis liv, men som sådant kontraproduktivt, eftersom Corbijn använde sig av sitt eget mytomspunna rockfotografi som kuliss.
Det bästa med »Piece by Piece« var i stället delarna där Morley använde Joy Divisions musik som bakgrund för sitt eget liv. Brottstycken av en uppväxt. Uppväxten i en nordengelsk industristad. Ett självmord som förändrade allt. Musiken närvarande i steget.
  Jag kommer återigen att tänka på »Piece by Piece« när jag hör »Himmelen« med göteborgsbandet Autisterna. Det är en gammal singel, med en text om en uppväxt.
  Sångaren och textförfattaren Per-Olof Stjärnered promenerar längs regntunga gator i uppväxtens Östersund och redogör för vad han ser. Sommar i en jämtländsk småstad där vintern sträcker sig över halva året. Rampen vid skolan där drömmar skrevs i sand.
  På papperet ser det banalt ut, men de enskilda delarna är underordnade helheten. »Himmelen« riktar sig till honom som alltid satt bredvid.
  Min kunskap om Autisterna är begränsad till självklarheter. De har tagit sitt namn från en Stig Larsson-roman och flera av medlemmarna spelade länge i ett band som hette Lola Barbershop. Deras utgångspunkt är dessutom en slags patenterad göteborgseufori som jag alltid haft svårt för.
  Men »Himmelen« formulerar minnen av år och människor man alltid tog för givna när det begav sig, och nu aldrig kan få tillbaka.
  Saknaden bär man med sig med åldern. Man kan inte fly, så man lyssnar.