Alejandro Escovedo: Real Animal
ALEJANDRO ESCOVEDO
Real Animal
Back Porch/import
Betyg: 7
När man når den ålder då man börjar inse att man omöjligen kommer att hinna med allt som man större delen av livet trott sig kunna få uppleva.
När man kommer på sig själv med att nästan jämt blicka tillbaka, inte för att man egentligen vill hänge sig åt det förflutna men det överspelade har den icke alls betydelselösa fördelen att det hela tiden växer medan ens framtid krymper alltför snabbt.
När man fortfarande, i allra högsta grad, är en levande människa med visioner och lustar men utan givna forum där man kan få utlopp för dem.
»Real Animal« är Alejandro Escovedos åttonde soloalbum efter de rumlande, kringflackande åren i punk-, cowpunk- och rockband som The Nuns, Rank And File och The True Believers. Det är ett album som utöver att det tampas med ålderdom kontra ungdom hemsöker yngre dagars vildsinta engagemang och försöker förstå vad man ska göra av den visdom som åren i bästa fall kan ge oss. Städer, namn, tragedier och triumfer flimrar förbi i den bästa biografi du kan hitta över Escovedos liv.
Nu uppbackad av Bruce Springsteens management – och Springsteen själv i magnifika stomprockaren »Always a Friend« (nyligen släppt också av Bossen på »Magic Tour Highlights«) – har det givits resurser för denne evige marginalartist med känsla för salta skor att plocka in Tony Visconti (T.Rex, David Bowie, Morrissey) som producent. Visconti gör jobbet och langar fram exakt den typ av svindlande panoramaproduktion underbettet från New Jersey har varit i skriande behov av länge, inte minst sedan hans klanger begravdes under Brendan O’Briens nyanslösa brötmatta.
Sporrad av detta, och av sitt samarbete med effektive gitarrslingern Chuck Prophet, levererar den femtiosjuårige Austin-sångaren ett uppenbart inspirerat konceptalbum om sitt liv och sin karriär. Om poängen blir tydlig i överkant i vissa av de medvetet hjärndöda rocklåtarna rymmer mellantempomirakel som »Sister Lost Soul«, »Sensitive Boys« och läckert »Ashes to Ashes«-hintande »Golden Bear« insikter, dimensioner och arrangemang vi knappast blir bortskämda med nu för tiden.
Kanske är det också därför de träffar så hårt.
Och eftersom det är svårt att motsäga Alejandro Escovedo när han sjunger »We still got time/But never quite as much as we think« är det väl en icke alls dum idé att låna ut lite av sin tid till »Real Animal«.
PIERRE HELLQVIST
2008-07-29
