Jonathan Richman: Because Her Beauty is Raw and Wild

JONATHAN RICHMAN
Because Her Beauty is Raw and Wild
Vapor/Bonnier Amigo
Betyg: 8

Jonathan Richman har spelat in många låtar på nytt, framför allt på sydeuropeiska språk, men jag blir ändå paff av att han i dag plockar upp »Old World« från klassiska debutplattan »The Modern Lovers«. I kommentaren till »Because Her Beauty is Raw and Wild« säger Richman att allt han sjunger är »work in progress«. Live brukar han ofta sjunga enstaka rader och verser från äldre sånger, ett av många säregna drag hos en av tidernas mest personliga och fascinerande låtskrivare.
   För trettiofem år sedan var »Old World« ett farväl till barndomen, ungdomen, till de amerikanska förorternas stagnerade tillvaro. Men det var ingen spark i magen på den äldre generationen. Han sjunger att han älskar sina föräldrar – men måste ta sig vidare. Den nya versionen är märklig, han behåller textkärnan, men flyttar på meningar, tar bort, lägger till, och den är mycket mer tvetydig än originalet.
   En möjlig vink till varför just »Old World« nytolkas kommer på skivans sista låt. »As My Mother Lay Lying« handlar om att sitta vid sin mammas dödsbädd och lära sig någonting nytt. En enkel text om ett allvarligt ämne. Rörande. Vackert. Och något av det starkaste Jonathan Richman spelat in. Kanske kände han ett behov att återvända till The Modern Lovers-eran, ursprunget, för att alla pusselbitar ska hamna på rätt plats.
   Det finns fler mörkare stråk. »Here It Is« hämtas från Leonard Cohens »Ten New Songs« och är ännu bättre med akustisk gitarr och trummor. En typisk nattsvart Cohen-text som den i dag femtiosjuårige Jonathan Richman gör helt till sin egen. Lysande. »Our Party Will Be On the Beach Tonight« ger sken av att vara en livsbejakande sång, men är någonting annat. Ett spöklikt piano och allvaret i rösten får mig att tänka på ett drama av Lars Norén eller Eugene O’Neill. En relation som sakta brinner upp.
   Var finns då den dansande underhållaren? Den optimistiske romantikern. Jodå, han är kvar, dock inte lika markant som tidigare. Han sjunger lite på franska och spanska, hyllar sextonhundratalsmålaren Vermeer till en glad melodi som delvis påminner om instrumentalhiten »Egyptian Reggae«. De flesta låtarna har enbart Richman på sång och gitarr plus trummisen Tommy Larkins, vilket skapar livekänsla och närvaro.
   »When We Refuse to Suffer« dyker upp två gånger. Den andra versionen har en oväntat rivande elgitarr som nästan osar Neil Young. Jonathan Richman sjunger att man måste lida och känna, inte vara grå, inte käka prozac och antidepressiva tabletter. Banalt måhända, men genialt i sin enkelhet. En programförklaring av en artist som är så äkta att det gör ont och som har gjort en av sina bästa skivor på mycket länge.
PM JÖNSSON
2008-07-29