Way Out West, dag 3
Förra året var det en del kritik över brist på mat och toaletter och långa bankomatköer. Nybörjarsjukdomar.
I år var allting bättre, ingen bankomat på området, men mängder av toaletter och fler matalternativ.
Möjligen är Way Out West-arrangörerna alltför nitiska över vad man inte får ta med in på området, men miljötänkandet är värt många applåder. Luger betalar utsläppsrätter till alla artister som flyger till festivalen, arbetar med lokala restauranger och det fanns en ekologisk matavdelning. Däremot är det kriminellt att ta femtio kronor för en öl. Ett plus till att hela festivalområdet var större i år. Ett imponerande arrangemang över huvud taget. Som lokalpatriot blir jag rörd över att se så mycket bra musik i Slottsskogen men hela Sverige borde glädjas över Way Out West. En festival som förhoppningsvis kommer att leva i många år.
Till kommande festivaler vore det kul med ännu mer konst och kringarrangemang, Valand hade ett tält med videoverk, målningar och fotografier. Tino Sehgals performanceverk i ett vitt avlångt tält var något annat än jag väntat mig, men den väckte frågor och kommer att stanna kvar i huvudet.
Flera svenska storheter spelade under lördagen. José González passade perfekt mitt på dagen. Jag låg visserligen på marken och tittade på en storbildsskärm, men kunde närstudera González samtidigt avslappnade och grymma gitarrteknik. De lågmälda och täta låtarna rörde sig i perfekt harmoni med träden.
När kommer Frida Hyvönens nästa skiva? Hon spelade många nya låtar, allt var bra, precis allting, från de djuriska plaggen som Hyvönen och de tre bandmedlemmarna hade på sig till mellansnacket, rösten, texterna, arrangemangen och melodierna. Lysande.
Inget annat svenskt band ger mig ilningar och yrsel som Silverbullit. Jag hörde ett rykte om att det kanske var deras sista konsert; hoppas, hoppas, hoppas att de har viljan och lusten att fortsätta. Simon Ohlsson är ju en rocksångare av absolut världsklass och när hela bandet pumpar i gång några av sina bästa monotona och suggestiva låtar har de få övermän på hela klotet. Jag har sett dem ännu bättre, men det var en storartad spelning som växte och växte med »I Love You« som klimax och ett magiskt extranummer när Freddie Wadling kom in på sång.
Broder Daniels konsert från fredagskvällen dök upp i huvudet flera gånger när Håkan Hellström exploderade i ett långt lyckorus. Det är nästan svårt att förstå att han har ett förflutet i indieband. Det är Springsteen och Eldkvarn hela vägen – inlindat i ett göteborgskt konfettiregn. Ett par hits har jag tröttnat på, men »Det är så jag säger det« var rörande och vacker med några rader från »Kärlekens tunga« som kärleksfullt instick. Jag köper inte allt – men han är en magnifik liveartist.
Flaming Lips – som spelade precis efter Hellström – var däremot en besvikelse. Entrén med Wayne Coyne i en stor bubbla som åkte ut över publiken är svårslagen och starten var ett enda stort leende med effekter som kunde varit hämtade från »Bolibompa« och »Stjärnornas krig«.
Men vad hände sen? Wayne Coyne verkade osäker och nervös, fastnade i tramsigt snack mellan låtarna, få dåliga låtar egentligen, men alldeles för många döda punkter. Inget flyt alls.
Det som kunde ha blivit en triumf slarvades bort av ett band som möjligen befinner sig i ett kreativt vakuum. En visuell upplevelse av stora mått men musikaliskt hiskeligt ojämnt.
Jag ska inte orda alltför mycket om Neil Young – en recension på rockikonens Oslo-konsert kommer i nästa Sonic-nummer – utan mest säga att när hela Slottsskogen öppnas igen om någon dag ska jag sätta mig i närheten av flamingorna, tänka att ungefär här spelade Neil Young, kyssa gräset, hylla Nordamerikas indianer och nynna på »Cortez the Killer« och »Rockin’ in the Free World«.
Young var i toppform. Svajigt ljud emellanåt, men som han spelade elgitarr och tolkningen av Beatles »A Day in the Life« som extranummer var alldeles, alldeles underbar. Vilken final. Oj oj oj.
