Joan Baez: Day After Tomorrow
JOAN BAEZ
Day After Tomorrow
Proper/Bonnier Amigo
Betyg: 8
Meritlistan är smått otrolig.
En av stöttepelarna inom amerikansk folkmusik, personen som bjöd in en ung och okänd Bob Dylan som uppvärmare i början av sextiotalet, uttalad krigsmotståndare och en ständig förkämpe för mänskliga rättigheter, förebild för många – alla – kvinnliga singer-songwriters sedan hur länge som helst. Manliga med, för den delen.
Och i år firar hon femtio år som skiv- och konsertartist. Femtio!
Precis som med Pete Seeger är det som att Joan Baez alltid funnits där.
»Day After Tomorrow« är ett projekt som gör att jag nästan instinktivt ryggar tillbaka. Det är lite för perfekt på pappret. Steve Earle, som förstås är en lärjunge, sitter i producentstolen och pratar om hur viktigt det var att hitta medmusikanter till inspelningen som kunde kombinera virtuositet med rätt grad av vördnad. Sounds boring. Baez själv kläcker snömos som att det var länge sedan hon släppte en hel platta med låtar som lyfter fram »själva essensen av vem hon är«. Låtskrivarlistan är helt fläckfri; Tom Waits, Elvis Costello, T-Bone Burnett, Eliza Gilkyson, Thea Gilmore, Patty Griffin, Earle själv.
Jag tvekar först alltså, men det går aldrig att sätta sig emot äkta kvalitet. För det är vad skivan handlar om, nästan rakt igenom. Möjligen är någon av Earles egna låtar för lättglömda. Möjligen sjunger inte Baez med samma klara, genomträngande stämma som förhäxar så i inspelningar och videoklipp från sextiotalet. Stämbanden har mattats. Och kanske är avslutande »Jericho Road«, med bara handklapp och sång, lite väl spartansk.
Samtidigt är det bara att luta sig tillbaka och blunda när Baez och de helt utsökt producerade studiomusikerna tar sig an Costello/Burnetts »Scarlet Tide« (från början på soundtracket till »Tillbaka till Cold Mountain«, då med sång av Alison Krauss) med en lika självklar tyngd som lätthet.
Mest överraskar »Henry Russell’s Last Words« av relativa nykomlingen Diana Jones (se Tony Ernsts notis i Sonic #41). Låten berättar den sanna historien om kolgruvearbetaren Russell, som efter en explosion 1927 stängdes in i mörkret i gruvan i Everettsville utan räddning. På pappersbitar från gamla cementsäckar skrev han med kolbitar sina sista ord till de efterlevande. Jones textrader är nästan ordagrant hämtade från de där pappersbitarna, och jag vet nog ingen som så självklart kan ge röst åt en döende arbetare i depressionens USA som Baez.
Samma sak gäller förstås även titellåten, som först avslutade Tom Waits »Real Gone« från 2004 och är en av de mest politiska sånger den rosslige kufen satt sin signatur under. I texten berättar en soldat i fält om längtan hem till familjen, om krigets intighet, om att han inte slåss för sitt land eller för rättvisa utan bara för sitt liv, så att han ska kunna komma hem till lllinois dagen efter i morgon.
Igen, jag kan inte tänka mig hur någon bättre än Joan Baez skulle kunna ta sig an Waits starka appell till fred. Inte ens låtskrivaren själv.
Tillsammans med Steve Earle har Joan Baez gjort en välgjord och rakryggad platta. Femtio år efter första konserten är hon fortfarande en kraft att räkna med, en låga som nog aldrig släcks.
ANDERS DAHLBOM
2008-09-09
