Seasick Steve: I Started Out With Nothin’ and I Still Got Most of It Left

SEASICK STEVE
I Started Out With Nothin’ and I Still Got Most of It Left
Warner
Betyg: 7

Det borde rent logiskt ha gått åt helvete:
   Sextiofem-nånting år gammal amerikansk bluesman, som har svårt med taktindelningarna av den enkla anledningen att han knappt kan räkna, får fett kontrakt med av ett av världens största skivbolag och ska nu lanseras med en skiva som låter som om den vore inspelad för femtio år sedan i Clarksdale, Mississippi. Han spelar på en hemmabyggd, tresträngad gitarr.
   Men det ska nog gå bra.
   Det här låter nämligen så bra att man kan misstänka att den gode Steve för intäkterna åtminstone kommer att ha råd att låta sin norska fru sluta sitt sketna jobb på ett ålderdomshem i Norge och flytta med honom till Norfolk, East Anglia. Det blir i så fall ett av de dryga femtio olika ställen paret hittills har bott på.
   Det är naturligtvis bara i England sånt här händer; det var där han hamnade för några år sedan, efter att under flera decennier ha liftat runt USA. Det är bara i England snart sextioåriga bluesmän erbjuds feta skivkontrakt, för att de är så coola. Det är bara där snart sextioåriga bluesmän erbjuds att spela i fina konsertlokaler som The Royal Albert Hall.
   Och anledningen till att den här skivan är så bra är att man bara i England har vett att låta snart sextioåriga bluesmän göra precis det som de är bäst på – att vara sig själva. Seasick Steve låter fortfarande för det mesta som om han står och spelar i ett gathörn i Clarksdale för femtio år sedan.
   Till skillnad mot hans tidigare skivor, som spelats in på egen hand, har han här på hälften av spåren försetts med komp och bakgrundskör. Nick Cave har dessutom kallats in för att sjunga duett med Steve i den svavelosande syndarballaden »Just Like a King«. Och till och med det funkar, gamle Nick lyckas låta helt naturlig i rollen, som om han bara råkat gå förbi det där gathörnet.
   Men allra bäst är Steve när han rasar helt solo genom sina blueslåtar.
   När han fullständigt avspänt och obehindrat anknyter till Charley Patton, Lightning Hopkins, John Lee Hooker och andra med kraft i både gitarrfingrarna och stampa-takten-foten. När han introducerar en låt med orden »I’m gonna play it on this nasty ge-e-etar that I should’ve thrown away a long time ago« och sedan bara flyger i väg över de tre strängarna och berättar om elaka små insekter och andra av livets jävligheter.
LENNART PERSSON
2008-09-30