Jonas Reinhardt: Jonas Reinhardt




JONAS REINHARDT
Jonas Reinhardt
Kranky/Border
Betyg: 7

Elektroniskt tyskt sjuttiotal och hårdpumpande krautrock har inspirerat fler band och artister de senaste åren än någonsin tidigare. Vissa uppdaterar den motoriska minimalismen, andra köper soundet rakt av. En musiker som lyckats väl med att låna av de drömska germanerna är Alexis Georgopolous, trots det europeiskt klingande namnet (föräldrarna kommer från Frankrike och Grekland) uppväxt och verksam i San Francisco. Han var med och bildade gruppen Tussle, men började bejaka de tyska spåren på allvar först med fjolårets album »In Light« under namnet Arp och med bandet The Alps, som släppte sin senaste skiva »3« på Type för en månad sedan. Både Arp och The Alps är extremt retro. Men det är gjort med en sådan övertygelse och skicklighet att det aldrig blir plagiat.
   Alexis Georgopolous och Jonas Reinhardt har säkert sprungit på varandra, kanske letat efter samma vintagesynthar i Kaliforniens musikaffärer. Reinhardt kommer också från San Francisco och hans debutalbum är helt och hållet en kärleksförklaring till det tyska sjuttiotalet; Tangerine Dream, Harmonia, Kraftwerk, Manuel Göttschling, etc. Ja, med en del vinkar till Jean Michel Jarre och John Carpenter. Det ska vara analogt, ingenting smakar nollnolltal. Och det är ju… ganska underbart.
   Ett tag funderar jag över varför det här soundet är så attraktivt. Är det nostalgi? Någon slags antikrundanfälla. Gammalt är mer äkta och estetiskt tilltalande? Tja, kanske, jag vet inte, famlar efter förklaringar, men det låter organiskt på ett annat sätt än mycket av dagens digitala plast.
   Jonas Reinhardt kan i och för sig ha skapat musiken i en pytteliten Mac och tagit sig tillbaka i tiden bakvägen. Nä. Tror inte det, han har pluggat på Harvard Electronic Music Center och är säkert old school när det gäller apparatur.
   Det här är en bra skiva. Jag gillar känslan, stämningarna, helikopterfladdret, det mjukkantiga ljudet. Det är musik att virvla runt i, som i den hypnotiska »Modern By Nature’s Reward«. Även om det stundom tippar över och blir för mycket sjuttiotal.
   Om jag ska fortsätta att jämföra så är Georgopolous snäppet bättre på att ta in samma influenser i nuet. Reinhardts benhårda konsekvens kan – nästan – förvandlas till ett hinder. En mättnadskänsla infinner sig efter en stund, även om skivan saknar egentliga dödpunkter.
   Men så är jag nog en bakåtsträvare. Just nu lockar monstruösa konceptalbum med Klaus Schultze betydligt mer än hypermodern r’n’b.
PM JÖNSSON
2008-11-04