I kväll spelade Glasvegas inte världens tredje mest kända låt

  Snart uppdagades det att långsmala lilla fröken i sängen visade tecken på lugn och trygghet av att höra sången ifråga. Vilket antagligen, med tanke på mobilens strategiska placering, är syftet. Men i det här fallet utmynnade det även i lite mer än så. Med tiden fick de speldoseliknande tonerna henne att först le, sedan skratta och på sistone även sjunga med – i alla fall kvittrande ljud som liknar sång.
  Uppmuntrade av hennes gillande har mina »You Are My Sunshine«-övningar nu blivit alltmer avancerade: jag spelar upp riktiga inspelningar av låten. Okej, det funkade mindre bra med Jerry Lee Lewis vilt wobblande Sun-mangling. Då ville det unga försöksobjektet upp i mammas armar illa kvickt. Det gick marginellt bättre med Gene Vincents extroverta ös och Earl Gaines stötiga countrysoultappning.
  Däremot var det mitt i prick med Johnny Cash.
  På boxen »Unearthed«, som samlar upp huvudsakligen outgivet material som mannen i svart spelade in med Rick Rubin, finns en outsägligt sorgsen version av »You Are My Sunshine«. Akustisk och långsam, i knapp styrfart, med en knagglig röst som för längesen slutat bry sig om att vara robust, hård och uppfordrande. Som har slutat att kämpa emot. Men som också bättre än de flesta förstår vad som egentligen sägs i texten. Kanske är det därför som inspelningen utstrålar en typ av naturlig harmoni och stillhet som likt en varm, säker famn lätt får ett barn att komma till ro.
  Och det var först här, trots att jag måste ha hört melodin tusentals gånger genom åren, som jag verkligen la märke till vad som sjungs. Till skillnad från flertalet andra sånger som småbarn förväntas lyssna på, särskilt i sin spjälsäng, utgörs texten av en övergiven på gränsen till uppgiven människas desperata vädjan om att få sin älskling tillbaka. Detta trots att nämnda älskling, efter att ha stuckit med en annan, gjort småflis av alla sin tidigare partners drömmar. I detta motsägelsefulla faktum och för all del även i rader som »You’ll never know dear, how much I love you/please don’t take my sunshine away« är det knappast svårt att se ett underliggande hot. Om inte annat en påminnelse om att allt som betyder något när som helst kan ryckas bort från dig.
  Tidigare i afton, då två fjärdedelar av Glasvegas gjorde en akustisk spelning för inbjudna på ett kvadratmetersnålt vattenhål vid Stureplan, fanns förhoppningar om att jag slutligen skulle få chansen att sjunga låten tillsammans med någon annan än hon som vid tidpunkten låg hemma och sov under sin musikaliska mobil. Förhoppningar som tilltog då den tillfälliga duon inledde det fyra låtar korta setet med att James Allan slog an just »Flowers and Football Tops«, uppbackad av Rab Allans karaktäristiskt ensliga rop som ekar ut någonstans i en okänd fjärran.
  Den här kvällen lät de dock låten fortgå utan att mot slutet väva in »You Are My Sunshine«. Så typiskt.
  Vilket inte hindrade mig från att sent omsider tro mig förstå varför Kilmarnock-kvartetten från första början valde att fläta samman en tragisk »based on a true story«-text med en ofrivillig, ofta feltolkad, barnvisa.
  I en låt där en orolig mamma till sist får beskedet att hennes son aldrig mer kommer återvända hem är det bara logiskt att en lika uppgiven som övergiven människa upphör att vara robust, hård och uppfordrande. Allt som betyder något har ju precis ryckts bort från henne. Och då är det självklart också helt okej att ta sig friheter med texten till en gammal standard: »I hope you noticed, how much I loved you/how could they take my sunshine away.«
  Det är rader som ingen av oss någonsin önskar sjunga, ändå känns det bra att Glasvegas tvingar oss göra det. Det får oss att värna lite extra om det som vi de facto har.
  Det blev en snabb hemfärd i kväll.