NME, Motown och jag
Att läsa gamla musiktidningar är en av mina favoritsysselsättningar. Dels är det intressant att i backspegeln studera trender, dels är det kul att via gamla recensioner och artiklar återupptäcka band och artister. Eller upptäcka band och artister man missat, för den delen.
Ja, vissa må föredra pappersinsamlingar, men jag trivs helt enkelt bättre här, med mina aningen ålderstigna Puncture, Jockey Slut, Chickfactor, NME och The Wire tryckta nära bröstet. Att jag dessutom ståtar med en – förstås – komplett samling Sonic gör ju bara allt bättre. När läste du förresten om Sonic nummer ett senast? Var det ett tag sedan, slå dig ner i en fåtölj tillsammans med den så snart du bara kan. Du kommer definitivt inte ångra dig, jag lovar!
De senaste dagarna är det dock en publikation jag lagt fokus på; NME 1966 Annual, en sammanfattning av pophändelserna som inträffade 1965. Detta har då sin grund i att vi nyss färdigställt Sonic #44, vårt årsbästanummer. Inga jämförelser i övrigt.
En artikel i NME 1966 Annual som särskilt fångat mitt intresse är betitlad »Motown Mystery«. I den undrar journalisten Andy Gray vad som hänt med Tamla-Motown. Varför har deras artister, trots flitig englandsexponering, gått från idel succéer till uteblivna framgångar? Blott Four Tops – med »I Can’t Help Myself« och »Until It’s Time For You To Go« – lyckades till exempel ta sig in på den brittiska singellistan under andra hälften av 1965. »Without doubt this is the most puzzling turn of events of the musical year«, skriver Andy i sin slutplädering. »But maybe Tamla-Motown will come back with a rush next year.«
Ja, maybe?
Men »Motown Mystery« innehåller mer, den tar också upp TV-programmet »Ready Steady Go!«:s Motown-special, som sändes i mars, 1965, en del av nämnda englandsexponering. »Compered by Dusty Springfield (…) the whole show went with a zing, starring the Supremes, Martha and the Vandellas, Little Stevie Wonder, Smokey Robinson and the Miracles (…) and the Temptations«, rapporterar Andy. Bara för att i nästa mening åter styra texten tillbaka till dess huvudsakliga mål och mening; försäljningssiffrorna. »But despite the great performances on stage and TV by the artists, the wonderful promotion by Tamla president Berry Gordy Jr. and Les Perrin, and the warm friendliness of the entire company, things just didn’t happen.«
Som sagt, att läsa gamla musiktidningar är en av mina favoritsysselsättningar. Dåtid, nutid, utsökta toner. Här är apropå ett klipp från nämnda »Ready Steady Go«-avsnitt: The Supremes gör »Shake«, Martha Reeves & The Vandellas följer upp med »Nowhere To Run«.
Missa inte de andra utdragen som finns i högerspalten här.
Stort tack till min mor som donerade sitt exemplar av NME 1966 Annual till mig.
