Arrington de Dionyso: I See Beyond the Black Sun

ARRINGTON DE DIONYSO
I See Beyond the Black Sun
K/Border
Betyg: 8

Få skivor från K Records får mig att haja till nu för tiden. Ja, förutom det mesta med Phil Elverum (Microphones/Mount Eerie) och Arrington de Dionyso (Old Time Relijun) vars album är bland det bästa som släppts på det legendariska indieskivbolaget. Old Time Relijun är dessutom ett fantastiskt liveband. När jag såg dem för några år sedan stod Dionyso i endast kalsonger på slutet och sjöng som Captain Beefhearts bortglömda barn och hela bandet spelade med ett omänskligt råsväng.
   Det finns en del frijazzinslag i Old Time Relijun och någon slags schamanistisk kärna. En urkraft och rakt-in-i-märgen känsla. Som soloartist har Dionyso utforskat det spåret, intresserat sig mycket för den sibiriska tuvakulturen – i synnerhet strupsång – slängt gitarren och plockat fram basklarinett och mungiga.
   Under en Idealfestival-konsert plockade Dionyso isär basklarinetten. Det var som han ville käka ljuden. Och det är häftigt hur blåsinstrumentet och strupsången på Dionysos andra soloalbum tycks härstamma från samma källa. Han sjunger som han spelar och tvärtom, röst och musik slingrar sig långt in i svalg och lungor.
   Captain Beefheart ville spela saxofon som en gås. Eller nåt sånt. Samtidigt beundrade han Ornette Coleman, Eric Dolphy och de andra stora frijazzblåsarna. Och förutom viljan att nå inåt tror jag att det finns liknande tankegångar hos Dionyso; han omfamnar hela världen, de fula ljuden, övertonerna, naturen.
   Den bästa låten på »I See Beyond the Black Sun« finns endast på CD-utgåvan, heter »Les grenouilles de Cherbourg« och är nitton minuter lång. Där spelar Dionyso och strupsjunger samtidigt som tusentals grodor kväker i bakgrunden. Det ska vara inspelat någonstans i Normandie. Dels är grodsången ett svårslaget droneljud. Men det är mest fascinerande hur han försöker låta som dem, ja, ibland låter det kanske mer som en sjöfågel… Eller en humla. En svärm insekter. Undrar vad grodorna tyckte om strupsången förresten.
   Två andra långa låtar är lite annorlunda. På »Aion (Intuition and Science)« möter basklarinettens ömsom mörka färger ömsom ljusa tonkaskader, droneklanger. Det är mer tibetansk mysticism än tuvamusik. Jag ser framför mig en karavan buddhistiska pilgrimer som lunkar upp för Himalayas bergstoppar. Några tvivlar, vill vända tillbaka, till en värld av lust och vardagsbestyr, andra går framåt med sänkt blick, helt försjunkna i det enda målet.
   »Pluto in Capricorn (I See Beyond the Black Sun)« startar med dronekeyboards och strupsång innan Old Time Relijun-trummisen Germaine Baca börjar banka, Dionyso rabbelsjunger, tutar, tutar, tutar, tutar. Sex korta låtar är mer som övningar. Nästan lika bra. Jag har svårt att greppa hur man kan sjunga på det här sättet. Men det är fascinerande att lyssna och följa med Arrington de Dionyso i hans risktagande musikvandringar.
PM JÖNSSON
2008-12-09