Cocoanut Groove: Madeleine Street
COCOANUT GROOVE
Madeleine Street
Fridlyst
Betyg: 8
Det är obehagligt nära helgerån att säga så men Zombies lena, oemotståndliga röst Colin Blunstone tycks till slut ha fått en värdig efterträdare. Hög tid i så fall med tanke på Blunstones ålder, även om han otroligt nog ännu håller fanan högt (vilket du för din egen skull bör kontrollera när Zombies spelar i Sverige i mars). Men Olov Antonsson från Umeå är under täcknamnet Cocoanut Groove aningen beslöjad på sin albumdebut, och kan gott skruva upp rösten några snäpp till. Stämman han förvaltar är en gåva, han bör vara mallig och även dagligen tacka Gud för den.
Att Olov äntligen har fått ut sitt album efter sju sorger och elva förseningar är också hög tid, även om det är en sorts debut man glatt väntar på. Han har hunnit lämna Sverige för Brighton, och bör därför fira med fika vid havets strand i Kevin Rowlands och Nick Caves sällskap. De kan hjälpa honom några snäpp vidare med engelskan och han kan berätta för dem om björkarna därhemma, dimman, månen, ån och motorvägen, favoritreferenserna i de tio fina kompositionerna på »Madeleine Street«. Eller om hur lurad man känner sig när barndomen plötsligt är över, och omgivningen kräver att man ska bete sig och resonera som en vuxen, släppa dagdrömmerierna och möta verkligheten. Tillsammans kanske de tre kan reda ut om det verkligen är meningen att livet skall vara så kort och ofullbordat.
Låt säga att älskvärdheter som Jeff Buckley och Nick Drake balanserar mellan vemod och uppgivenhet, medan Cocoanut Groove liksom Nick Haeffner, Love, Pale Fountains, Donovan, Tobias Fröberg och just Zombies balanserar mellan vemod och förhoppningar. Skillnaden är hårfin men avgörande. I alla fall för upphovsmännen, definitivt för den stora massa som blir rädd på riktigt för det som den helt enkelt tycker låter deppigt.
Även de mest vemodiga av oss vill ju innerst inne ha ett lyckligt slut, och även om det är en ganska rimlig begäran så ställer vår tidsanda hopplöst höga krav på att precis allt ska vara lyckligt precis hela tiden. Men om man aldrig får vara olycklig och begrundande kan man heller aldrig få veta när man verkligen är lycklig. Det som hörs i en låt som »I Wanted You to Step Into My World« är så återhållsamt fullt av förundran inför allt som inte blev det man hade trott, att ögonen fuktas och det sticker till i hjärtat på riktigt. Man skall spara på de ljusaste ögonblicken, men även de mörkaste. Förneka det ena, och det andra tar överhanden.
Johan Jacobsson har åtskilliga gånger rullat ut röda mattan för denna platta i Sonic, med »kammarpop« som passande favoritdefinition på det Cocoanut Groove gör. Med varma stråkar, stolta trumpeter och flödande gitarrplock i förgrunden på genomarbetade låtar blir »Madeleine Street« en fulländad korsning mellan »Paintbox« med Pink Floyd och »God Only Knows« med Beach Boys, som vore det tolkat av Louis Philippe. »The Looking Glass« måste vara ett av plattans främsta vapen, trots de uppenbara referenserna till nämnda Beach Boys-låt. Olov hittar snart det fullständigt egna och kommer att slå världen med häpnad. Ett svinbra album är ingen dålig början.
MARTIN THEANDER
2008-12-16
