J Tillman: Vacilando Territory Blues

J TILLMAN
Vacilando Territory Blues
Bella Union/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 8

Och den som inte har bråttom ska rikt belönas.
   Har man för bråttom när man lyssnar på det här albumet kan man nämligen få för sig att Josh Tillman är bara ytterligare en i raden av inåtvända, försiktigt mumlande americana-trubadurer med ett svagt hjärta för Will Oldham och Neil Young. Det är lätt hänt.
   För han är ju faktiskt en av dessa inåtvända, försiktigt mumlande americana-trubadurer med ett svagt hjärta för Will Oldham och Neil Young. Men han som till vardags är trummis i Fleet Foxes sköter sitt jobb med att vara det på ett ovanligt talangfullt och tilltalande vis. Detta står klart när man har låtit »Vacilando Territory Blues« snurra ett antal gånger i CD-spelaren; när musiken har fått en chans att ta sig förbi den övermättnadskänsla som lätt infinner sig när man ställs inför den här sortens musik på skiva.
   Och antingen var det precis dit jag borde ha tagit mig innan jag avfärdade hans förra, kritikerhyllade album »Minor Works«. Eller så är det bara så att denna uppföljare faktiskt är bra mycket bättre. Vilket är lätt att tro.
   Det här närmar sig nämligen det där upphöjda stadiet där Iron & Wine, M.Ward eller Grant Phillips och hans sorgligen begravda Grant Lee Buffalo befinner sig. Det är svårt att hitta minsta felsteg, minsta bortslösad minut. Låtarna är koncentrerade, innehållsrika, utan att bli överlastade. Arrangemangen är varierade, gjorda med en ödmjuk och lyhörd känsla för när det krävs yttre förstärkning av de ibland väldigt spröda melodierna, men utan att tappa bort den markkontakt som går som en stark, röd tråd genom Tillmans musik. Han sjunger dessutom med en absolut närvaro som kompenserar att rösten inte är så stor. Han är verkligen i bästa mening det han sjunger om.
   Min känsla är dessutom att den här skivan kommer att växa sig än starkare. Om man tillåter den att ta sig in i ens hjärta.
LENNART PERSSON
2009-01-20