Lorentz & M.Sakarias: Vi mot världen

LORENTZ & M.SAKARIAS
Vi mot världen                      
Baseline/Epic/Sony
Betyg: 2
 
För fem år sedan var det Snook som stod i skottluggen. Då argumenterade en del bort deras musik genom att säga att det inte var hiphop. Den roliga travesteringen »hip-pop« kan bäst beskriva den kritiken.
   I år får Lorentz & M.Sakarias axla den rollen och här lämpar sig just hipp pop som beskrivning – oavsett åt vilket håll man väljer att lägga värderingen.
   Den väldigt stockholmska brödraduon har, som sig brukligt, byggt upp en hajp genom klubbspelningar och mixtapet »Sommaren i city« . Med draghjälp från såväl Marit Bergman i SVT-programmet »De kallar oss artister« och DN På stan är buzzen ett faktum. Och någonstans i eller efter detta kom ett skivkontrakt.
   Vad är det då som gör att dessa två grabbar lyckas med detta, som så många andra snubbar med inspelningsbås i garderoben misslyckas med? Kanske ligger svaret i just »hip-pop«. Denna hybrid av det coola i rap, det catchiga i popmusik och det moderna i elektrobeats. Ett stort skivbolag satsar knappast på en akt som de inte tror kan generera något. Låt vara cash eller cred. Lorentz & M.Sakarias kommer funka för att den typiska hiphoparen dissar dem. Man måste åt en ny målgrupp och man måste göra det med nya medel i denna musikbranschens metamorfos. Därför för »Vi mot världen« närmast tankarna till mobilmusik inklusive givna ringsignaler.
   Det är medryckande så klart, och låtar som »Mayhem« och titelspåret sätter sig lätt på hjärnan. Men den egenskapen har, åtminstone för mig, sällan inneburit att det är bra låtmaterial. Speciellt singeln »Mayhem« rider i stort sett på avdamningen av Sashs gamla hit »Ecuador«.
   Killarna flippar ändå med sina beats och lägger också ett par snygga lines men har en tendens att falla i autotune-fällan. Denna hiphopens senaste vattendelare som ibland faktiskt kan tillföra och lyfta musiken, men som i Lorentz & M.Sakarias fall smetar ut låtarna till någon sorts elektrifierad smörja. Albumet hade vunnit på om de hade trott på sin egen förmåga att skapa framför allt refränger. Utan förvrängning.
   Man kan nog säga att »Vi mot världen« är en älska eller hata-skiva där supportrarna säkert kommer klanka ner på kritikerna som »puritaner«.
   Precis som alla andra genrer ska och bör hiphop utvecklas, och vem som helst har väl rätt att göra det. Kategoriseringar och distanseringar blir i längden ointressanta. Men som Common så briljant formulerade det: »If I don’t like it, I don’t like it, that don’t mean that I’m hatin’.«
DANINA MAHMUTOVIC
2009-03-03