Diverse artister: Studio One Soul




DIVERSE ARTISTER
Studio One Soul
Soul Jazz/Amigo
Betyg: 9

Ibland undrar jag om inte reggaeartister från Jamaica gör de definitiva tolkningarna av gamla soulklassiker.
   Under den senaste tiden har jag lyssnat nästan oavbrutet på Gregory Isaacs version av Billy Vera och Judy Clays duett »Storybook Children« och Alton Ellis ljuvliga inspelning av »Wherever I Lay My Hat (That’s My Home)« – som de flesta förhoppningsvis förknippar med Marvin Gaye och inte Paul Young.
   Och när nu de flitiga britterna på bolaget Soul Jazz bestämmer sig för att samla ihop en rad soulcovers från Clement »Coxsone« Dodds Studio One-etikett tvingas jag att lägga åt sidan mina älskade album med Millie Jackson, Supremes och Booker T. & The MG’s ett tag till.
   »Studio One Soul« är nämligen lika rasande briljant som Soul Jazz senaste utgåvor, »Studio One Rockers« och »New Orleans Funk«.
   Det är ju ingen hemlighet att svart amerikansk kultur har influerat Jamaicas musiktradition sedan dag ett. På Jamaica har man jämt varit blixtsnabb med att anamma de allra senaste hitsen från USA. Och man har sällan nöjt sig med att bara plugga dem på diverse radiostationer eller för vänner och bekanta, utan lika kvickt spelat in egna versioner av låtarna och kallat det för ska, rocksteady, reggae, ragga eller dancehall.
   Den nyfikenheten var ytterst signifikativ för den legendariske producenten och pionjären Clement Dodd och hans artiststall.
   När den notoriske skivsamlaren och jazzälskaren Dodd 1962 grundade skivstudion Jamaican Recording and Publishing Studio, mer känd som Studio One, påminde hela konceptet om Berry Gordys växande Motown-imperium i Detroit.
   Clement Dodd ville också ge ut skivor i snabb takt, han blev den förste på Jamaica som anlitade ett permanent husband och han använde sig till och med av Motowns slogan – »The Sound of Young America« blev i Dodds version »The Sound of Young Jamaica« .
   Samlingen »Studio One Soul« understryker hur närvarande och betydelsefulla artister som Aretha Franklin, Four Tops, Supremes och Temptations var för Studio One och hela reggaemusikens utveckling.
   Varenda sångare och sångerska på albumet verkar ha levt och andats den r’n’b och soul som levererades från Stax, Motown, Muscle Shoals och Philadelphia International. Samtliga äger en intuitiv förståelse för hur låtmaterialet ska förvaltas och presenteras.
   Och tillsammans med skickliga arrangörer och kompmusiker som Jackie Mittoo, Leroy Sibbles och Larry Marshall får låtarna en dimension som inte fanns där innan.
   Själva musiken låter ofärdig och rå, medan sångrösterna tycks komma från en helt annan plats. De svävar högt över de distinkta, huggande gitarrerna, den dova basen, blåset och orgelslingorna – lika sexuellt laddade och fyllda av »sock it to me«-attityd som någonsin Martha Reeves, Otis Redding och Sam & Dave, eller lika smeksamt lena som Smokey Robinsons och Delfonics stämmor.
   Lyssna bara på hur Richard Ace ingjuter en mer suggestiv sensualitet i Barry Whites »Can’t Get Enough of Your Love, Babe«, samt hur han fullständigt självklart börjar sjunga Roberta Flacks »Feel Like Making Love« precis i slutet.
   Lyssna på vilken friktion mellan skörhet och tuff funk som frammanas när Norma Fraser tacklar Aretha Franklins paradnummer »Respect«.
   Lyssna på hur Alton Ellis övermannas av okontrollerade känslor i sin kärva tappning av »(If Loving You Is Wrong) I Don’t Want to Be Right«.
   Och lyssna, lyssna, på vad Ken Boothe gör med Supremes »You Keep Me Hanging On«. I sitt originalutförande är det en snabb, självhäftande och närapå oskuldsfull popknall signerad låtskrivartrojkan Holland-Dozier-Holland.
   Ken Boothe tar den på ett långt större allvar. Han sänker tempot rejält, tänjer ut tiden till över sju minuter och kramar fram varenda förtvivlad känsla ur texten om ett otäckt kärleksförhållande man inte kan lämna – trots att man vill det av hela sitt hjärta.
   Det är en av de intensivaste versioner av »You Keep Me Hanging On« som spelats in.
   Kanske en definitiv tolkning.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001