N*E*R*D: In Search of …




N*E*R*D
In Search of …
StarTrak/Virgin
Betyg: 7

Bakom namnet N*E*R*D döljer sig producentduon The Neptunes, eller närmare bestämt Pharrell Williams och Chad Hugo. De är en av anledningarna till att den områdesfixerade hiphoppubliken numera tycker att staten Virginia är hetare än ett vulkanutbrott. Den andra är givetvis Missy Elliott och Timbaland. Allihopa kommer nämligen därifrån. Allihopa gör innovativ och nästan smärtsamt kreativ musik.
   The Neptunes ligger bland annat bakom Ol’ Dirty Bastards och Kelis duett »Got Your Money«, Jay-Z:s »I Just Wanna Love U«, Mystikals »Shake Ya Ass« och huvuddelen av Kelis debutalbum »Kaleidoscope«. Kelis räknas också som inofficiell medlem i N*E*R*D, som förutom Chad och Pharrell också består av barndomsvännen Sheldon »Shay« Haley.
   The Neptunes produktioner för andra artister har sopat banan med sina konkurrenter. Deras låtar har jämt stuckit ut från mängden, vilket blev speciellt tydligt på hyllningsplattan »Urban Renewal«, där diverse svarta artister tolkade sina favoriter ur Phil Collins repertoar. Neptunes version av »Sussudio«, med Ol’ Dirty Bastard vid mikrofonen, var kanske den enda cover som höll måttet, som var tillräckligt respektlös och tillförde något nytt.
   Och man vet när en Neptunes-produktion brakar loss, man känner det i benen, magtrakten och hjärtat. Attacken är nästan alltid fullständigt kompromisslös.
   Pharrell Williams och Chad Hugo verkar ha tagit den råaste blues, funk, rock och soul som de kunnat hitta i skivbackarna och tryckt in det i en stor maskin av okänt ursprung, som hackat upp och format om musikstilarna till en digital racerversion för det nya årtusendet.
   Det låter maskinellt, dovt, skitigt och diaboliskt elakt. Fast ändå kryper nyanser fram genom den elektriska stormen, ändå får Curtis Mayfield-besläktade refränger plats i deras psykedeliska låtbygge.
   Och nu är Neptunes aktuella med den egna gruppen N*E*R*D (No One Really Dies). Under det namnet har de ännu större frihet att förverkliga sina idéer och i förlängningen, som de själva säger, »förändra världen«.
   Första smakprovet från »In Search of … « var ett psykotiskt vilddjur vid namn »Lap Dance«. Den tjurrusar som en febrig Patrick Bateman i »American Psycho«, beväpnad med en yxa.
   I höjd med orden »It was a raw night … « rinner det kalla kårar nerför ryggraden. Det låter som om låtens huvudperson är redo att döda allt och alla.
   Den obönhörliga funken, titeln, de lockande kvinnliga rösterna och de explicita textraderna har fått många att kalla »Lap Dance« för »porrfunk«. Det stämmer säkert. Fast personligen kan jag inte bestämma mig om den berättar om »first class fucking« eller om blod och skräck. Kanske både och. Själva påstår Chad och Pharrell att »Lap Dance« är »politisk«.
   Pharrell Williams har förklarat att »In Search of … « i grund och botten handlar om sex och politik, även om han själv säger att plattan även är en redogörelse för all skit han fått gå igenom med diverse tjejer.
   Och under namnet N*E*R*D visar duon upp en mångfacetterad och oväntad musiksmak.
   Pharrell bodde granne med några i Hell’s Angels när han var liten och exponerades tidigt för Queen, AC/DC och Lynyrd Skynyrd, och han klär sig gärna i t-shirts med Led Zeppelin-tryck. Chad upptäckte musik när han breakdansade på gatan till alltifrån latin jazz, afrikanska rytmer och klassisk rock. Allt det hörs på »In Search of … «
   Det är en blandning av hiphop och psykedelia från sjuttiotalet. En kollision mellan streetsmart attityd och hippieromantik. Den som söker efter ett renodlat hiphopalbum får leta någon annanstans.
   Allt tycks skapat enligt de planer som duon hade från början, innan de blev hiphopscenens mest eftertraktade producentteam. Den ursprungliga ambitionen var att en dag skriva låtar som inte hade någonting att göra med hiphop.
   Och direkt efter inledande »Lap Dance« säger någon »we want to squeeze your tooties«, och förutom de smattrande trummorna skulle »Things Are Getting Better« kunna vara en uppsluppen sexfunklåt skriven av Prince.
   I efterföljande »Brain« återkommer det där rubbade synthljudet från »Lap Dance«. Jag tror att den handlar om hur någon försöker reda ut om han älskar sin flickvän eller inte. Fan vet förresten, egentligen verkar det bara som att någon vill käka upp en hjärna.
   Sedan blir det komplicerat.
   »Provider« är en hyfsat rak och melodiös rocklåt som fick Jockey Slut att jämföra Pharrell med Donald Fagen i Steely Dan. I »Truth or Dare« stångas Kelis mot strama och minimalistiska hardcoregitarrer.
   »Run to the Sun« är flummig jazzrock. »Stay Together« är en underlig blandning av flower power, slammerfunk och Al Greens »Let’s Stay Together«, med ett orgelkomp som förmodligen plockats från »Strawberry Fields Forever«. Och »Rock-Star-Poser« är en korsning av Beastie Boys och Outkast.
   Mellan varven passar Neptunes på att slänga in skruvade dialoger som bara en Eminem som käkat giftiga svampar skulle kunna komma på, eller möjligtvis en stenad Cartman i den tecknade serien »South Park«. Plus ljudupptagningar från knullorgier.
   Bitvis är skivan lika vansinnigt underhållande som förbryllande.
   Och aldrig, aldrig förutsägbar. Och det är nog den främsta anledningen till att gilla »In Search of … « Det är också den främsta orsaken till att vissa saker bara känns konstiga. Tja, lyssna själva.
   Kommer vi att få höra mer av The Neptunes?
   Åh, jo.
   Framför allt på de flesta skivor av alla svarta soul- och hiphopstjärnor värda namnet. Michael Jackson, exempelvis.
   Dessutom är Kelis uppföljare till »Kaleidoscope« på gång.
   Neptunes är givetvis inblandade och de beskriver hennes nya platta som åttiotalspop. Den ska tydligen innehålla alla de element som gjorde att vi älskade The Clashs »Rock the Casbah« och Madonnas »Like a Virgin«.
   For real.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001