The Decemberists: The Hazards of Love




THE DECEMBERISTS
The Hazards of Love
Capitol/Rough Trade/Border
Betyg: 9

Börja med en fånig historia om ett krankt kärlekspar som hotas av konstiga skogsväsen, inspireras av gammal brittisk folkpsykedelia och försök sedan skriva en musikal om hela spektaklet. Något otippat är just det receptet bakom 2009 års första mästerverk.
   The Decemberists är ett amerikanskt indierockband som tidigare varit lite för närsynta och pålästa för sitt eget bästa. Bandledaren, sångaren och låtskrivaren Colin Meloy har blivit ett respektabelt namn som ambitiös låthantverkare och smart textförfattare, framför allt efter 2006 års »The Crane Wife«. Det som hittills saknats framgår av Portland-gruppens femte fullängdare: flams och trams.
   Även seriös rock behöver inte alltid vara så jäkla allvarlig. När musiker väl vågar släppa loss sina inre jönsar brukar resultatet bli… ganska hemskt, visst. Men ibland behöver en sådan som Meloy ta av de hornbågade glasögonen, knäppa upp pikétröjan och tänka på hur han egentligen vill att hans musik ska låta. Meloy knäppte upp, blundade och såg framför sig Fairport Convention, Pink Floyd och Black Sabbath som jammade i en dunge.
   »The Hazards of Love« började med att Meloy hittade folksångerskan Anne Briggs EP med samma namn från 1966. Fascinerad och inspirerad försökte han sedan skriva en låt med samma titel, men allt växte. Slutresultatet är en sorts rockopera med en lättviktig folklore-story som Meloy förstås vet att vi inte kommer att bry oss så värst mycket om. Men tack vare att jag som lyssnare accepterar förutsättningarna – en elak skogsdrottning? sure! – växer skivan till något mycket större än vad de enstaka låtarna når upp till. Till sin hjälp kallar Decemberists in gästsångare som Robyn Hitchcock, Jim James (My Morning Jacket), Becky Stark (Lavender Diamond) och Shara Worden (My Brightest Diamond) för att gästsjunga i några av rollerna. Framför allt Worden sticker ut och snor nästan hela showen i stonerrocktunga »The Queen’s Revenge/The Crossing«.
   Över huvud taget svänger och riffar gruppen mer än någonsin tidigare. Skivans olika återkommande teman krokar in i varandra och dyker upp i olika varianter. Exempelvis är version 1 av titellåten akustiskt luftig, tvåan mer avskalad och lugnare, medan trean med barnkör gungar som ett drucket nöjesfält.
   Det finns så mycket här som är lysande; hårdrocksriffen i »A Bower Scene«, trumkompet i »Won’t Want for Love«, Meloy i »The Wanting Comes in Waves«, Bon Jovi-flirten i »The Abduction of Margaret«, gitarrerna i »Annan Water«. Hade de bara plockat bort onödiga balladen »Isn’t It a Lovely Night?« skulle tiopoängaren varit ett faktum.
   Årets folkrockplatta? Det måste bli så.
ANDERS DAHLBOM
2009-03-31