The View: Which Bitch?




THE VIEW
Which Bitch?
1965/Sony
Betyg: 6

Det kan tyckas poänglöst, men för den som är det minsta intresserad av ny brittisk popmusik är det ibland nödvändigt att separera ordet »pub« från ordet »rock«.
   Ta bort »pub« från »pubrock« och allt som återstår är »rock«.
   Pete Doherty, Lily Allen, Kate Nash, Arctic Monkeys och Jamie T är alla självklara exempel på att genren pubrock upplever en renässans i vår tid, som musikaliskt begrepp och livshållning. Men, samtidigt, hur mycket har dessa artister egentligen gemensamt med artister som Kilburn And The High-Roads eller Eddie And The Hot Rods, artister vi vanligtvis förknippar med pubrocken som genre?
   När Pete Doherty gav ut »Grace/Wasteland« nyligen blev begreppsförvirringen återigen tydlig. Trots att musiken så uppenbart adresserade The Kinks och den engelska music hall-tradition Doherty hade som ledstjärna till och med på The Libertines första album fick han utstå jämförelser med Chas & Dave.
   Aldrig läste jag ordet »pubrock« oftare och med mer skräckblandad förtjusning än när The View från Dundee gav ut sitt debutalbum »Hats Off to the Buskers« för två år sedan. The View lät som Lovin’ Spoonful, men jämfördes företrädesvis och till ingen nytta med Jilted John. »Claudia«, deras motsvarighet till The Corals »Jacqueline«, var en perfekt popsingel, men eftersom sångaren Kyle Falconer var lika förtjust i kokain som i Fleetwood Macs »Rumours« decimerades The View, likt The Libertines före dem, till krigsrubriker.
   Eftersom de överträffade sig själva redan på sitt debutalbum ägnar The View huvuddelen av uppföljaren åt att rannsaka sig själva musikaliskt, eftersträvansvärt nog utan en tanke på att slutresultatet faktiskt ska drabba en publik. »Which Bitch?« rymmer fler infall, och stannar vid fler musikaliska hållplatser, än ett genomsnittligt brittiskt popband hinner med på en karriär.
   Men, trots att det inte alltid är uppenbart, The View är ofta ett ovanligt sensibelt popband och förtjänar att behandlas som ett sådant. Inte minst i »Gem of a Bird«, där de ömsar skinn och plötsligt låter som ett pånyttfött Slim Chance.
NIKLAS ELMÉR
2009-03-31