Patti Smith: Land 1975-2002




8
av 10
  • Artist
  • Patti Smith
  • Album
  • Land 1975–2002
  • Bolag
  • Arista/BMG


Förtjänstfull karriärsammanfattning. (Ur Sonic #6, 2002.)

Jag tog två autografer under hela nittiotalet.

Somliga kollegor ber varje artist de träffar att krafsa ned sitt namn och signera skivor men jag skulle aldrig orka, det är alldeles för pinsamt.

En sömndrucken förmiddag på Kastrups flygplats, efter Roskildefestivalen 1996, satt de emellertid där, två bord bort på den lilla serveringen.

Patti Smith och Tom Verlaine.

Hjältar. Låtskrivare och musiker som med sina skivor inte bara har präglat min syn på vad som är bra rockmusik utan också, är jag tämligen övertygad om, hela min person.

Således insåg jag att det här var ett once in a lifetime-ögonblick.

Smög försynt fram till Verlaine, nämnde inget om att jag skrev om musik utan drog bara nån vals om att jag var stort fan och kom från Sverige och sträckte fram mitt reporterblock. Han krafsade ned sitt namn överst på en sida, frågade lite om Vattenfestivalen, där han skulle spela med Patti några dagar senare. Jag frågade om det skulle bli nåt mer Television och han svarade »vi får se« med ett skevt leende.

Till Patti fick jag knappt fram ett ord, men hon log där hon stod i sin flanellskjorta och guldfärgade boots, samma som hon haft på scenen i Roskilde kvällen innan, och skrev »people have the power« och sin namnteckning.

Jag tänkte först rama in den men kom fram till att nån gräns får det trots allt finnas, även för hur fånig man får bli med sina hjältar.

Hur som helst är det som ni förstår en stor händelse i min värld att New Yorks coolaste kvinna för första gången sammanfattar sin karriär på en dubbel-CD.

Särskilt som ena skivan består av livespår, studioouttakes och demos. Och framför allt som den innehåller »Piss Factory« från Pattis första singel, ursprungligen utgiven på ett litet indiebolag. Ett av hennes mest mytomspunna mästerverk, eftersom låten alltid varit så svår att hitta på skiva.

Egentligen var A-sidan på singeln en cover av Jimi Hendrix »Hey Joe«, men »Piss Factory« blev låten som alla (well, de var i ärlighetens namn inte så många då) pratade om när plattan kom ut i augusti 1974.

Vilket inte är konstigt alls. Den är inspelad av Pattis ständige musikaliske följeslagare Lenny Kaye, med en annan blivande Patti Smith Group-medlem, Richard Sohl, febrigt, nervigt och närmast jazzigt improviserat hamrande på ett piano och med några små men effektiva gitarrslingor lagda av Tom Verlaine.

Över detta mässar Patti detaljerat, kaxigt och föga barntillåtet om ett tråkigt fabriksjobb hon hade hemma i tråkiga New Jersey (»Sixteen and time to pay off/I got this job in a piss factory inspecting pipe«). För att i sista versen gå loss om vad som senare skulle hända när hon kom till New York (»I’m gonna get on that train and go to New York City/And I’m gonna be somebody/I’m gonna be a big star and I will never return«).

Det är så mycket bränsle, eld och energi i den här prick fem minuter långa krevaden att man som lyssnare plötsligt inte vet vart man ska ta vägen.

Bor du nånstans där du inte vill bo och gör nåt du inte vill göra, börja med att köpa den här skivan och lyssna på »Piss Factory«.

Men vi ska kanske stanna upp ett ögonblick. Det är ju faktiskt så att Patti Smith inte är riktigt så känd och respekterad som man gärna vill tro.

Eller, respekterad är hon ju. Det har hon blivit till slut, med tiden. Annars var flera kritiker på sjuttiotalet tämligen skeptiska, tyckte att Patti var en posör och effektsökare, förmodligen »hopplöst pretentiös« också.

Vilket på sätt och vis går att förstå. Även jag är i regel allergisk mot sånt, att den sortens uttryck påfallande ofta serveras av obegåvade töntar som läst på konstskola ett halvår för länge och aldrig förstått att man måste skriva låtar också.

Men i Pattis fall är det just är de stora ambitionerna, det teatrala i utspelet, den bubblande poesin i kontrast mot den raka, hamrande Stratocaster-rocken, som ger musiken dess helt unika laddning.

Hur som helst, för nytillkomna lyssnare: Patti Smith kom till New York i början av sjuttiotalet, började göra poesiuppläsningar på små East Village-klubbar, umgicks med musiker och drömde om att bli Jim Morrison och Keith Richards i samma person. Hon började spela med bland andra Lenny Kaye och Tom Verlaine, fick så småningom spela in klassiska debutalbumet »Horses«, producerat av John Cale. Patosfylld treackordsrock med massor av energi, en klassisk omarbetning av Thems »Gloria« och med Pattis beatinfluerade texter och mörka, vilt wailande röst i fokus.

Hon bildade The Patti Smith Group, följde upp med albumen »Radio Ethiopia«, »Easter« (från vilken Bruce Springsteen-samarbetet »Because the Night« blev en hit) och »Wave«, innan hon 1980 gifte sig med Fred »Sonic« Smith från MC5, flyttade till Detroit och höll sig undan från scenerna i åtta år.

Då dök det kommersiellt måttligt framgångsrika albumet »Dream of Life« upp.

Sedan tog det lika lång tid till nästa album, mycket på grund av att Patti genomled en kolsvart period av sorg. Hennes make och hennes bror gick bort. Även fotografen och nära vännen Robert Mapplethorpe och trogne pianisten Richard Sohl dog i förtid under den här perioden.

Mästerliga comebackalbumet »Gone Again« var en mörk skiva som behandlade sorg och saknad, men den blev också en kreativ nytändning.

Patti började turnera igen, och har sedan dess släppt ytterligare två övertygande album, »Peace and Noise« och »Gung Ho«.

»Land 1975–2002« summerar allt detta förtjänstfullt. Första skivan är hennes »greatest hits«, sexton låtar framröstade av tio tusen fans via nätet och på olika konserter samt en nyinspelad cover av Princes »When Doves Cry«.

Här finns bland annat hiten »Dancing Barefoot«, som även U2 spelat in, den explosiva »Rock’n’roll Nigger« från »Easter«, intensiva »Free Money«, hennes mottolåt »People Have the Power« och »Glitter In Their Eyes« från »Gung Ho«, kanske rentav den bästa poplåt hon någonsin gjort, åter med Verlaine på gitarr.

»When Doves Cry« är också stor. Dessutom ett exempel på hur Patti Smith aldrig nöjer sig med att göra en version av en sång, hon tar över den, ger den nytt perspektiv, får den att låta som en av hennes egna.

Andra skivan är alltså uddaspår.

Somligt omistligt, annat kanske främst intressant. Demoversionerna av »Redondo Beach« och »Distant Fingers« är nerviga men låter trots allt bättre på »Horses« respektive »Radio Ethiopia«. Dock måste »Wander I Go« höras, en viskande, fritt formad outtake från »Gone Again« med Jeff Buckley på gitarr.

Här ryms även livenummer, flera inspelade så sent som i fjol och kanske mer än något annat ett bevis på vilken intagande scenartist den här kvinnan fortfarande är.

Gömd allra sist, efter recitationen »Notes to the Future«, kommer sedan något så oväntat som en lekfull, lycklig och allt annat än välputsad tolkning av »Tomorrow« från musikalen »Annie«. Patti tillägnar den till sin mamma och ännu en bit av det komplexa pussel som är den här kvinnas artistskap kommer på plats.

Men det räcker egentligen att höra »Piss Factory«. Sedan vill ni också ha en autograf.