The-Dream: Love vs. Money

THE-DREAM
Love vs. Money
Radio Killa/Def Jam/Universal
Betyg: 8

Med 2007 års debut »Love/Hate« gjorde Terius »The-Dream« Nash sig själv den allvarliga otjänsten att leverera ett första album som var så mycket bättre och mer angeläget än den övriga r’n’b-scenen att det lyckades sätta en standard så hög att inte ens han själv kommer att lyckas nå upp till den igen.
   »Love/Hate« var något så unikt som en perfekt idé som fick ett genomförande värdigt idén: perfekt. En skiva som klarade av att vara konsekvent till både form och innehåll utan att bli varken tråkigt konceptuell eller sliskigt enformig, utan som tvärtom gjorde det smärtsamt tydligt vad så många andra artister på en stagnerad och allt plastigare scen saknar. Helt enkelt en genuin begåvning.
   Men det var inte bara begåvningen som skiljde ut The-Dream från konkurrenterna, utan det var också allt det där andra med vilket han fyllde i de av begåvningen nördigt uppritade konturerna: den tunna men effektivt använda rösten, enkelheten i hookarna och inte minst den småfeta ödmjukheten som höll samman de tolv spåren till en okränkbar helhet.
   Att »Love vs. Money« under vår inledande bekantskap framstår som ett steg bakåt – eller ännu värre, ett stillastående – är alltså inte så konstigt. Precis som när de charmigaste barn vi känner växer upp framstår skivan jämfört med debuten som den lite trotsiga, kantiga och inte helt genomtänkta tonåringen. Den som får oss att inse hur tacksamt det var att charmas av barnets enkelhet, jämfört med de ansträngningar som nu krävs för att godta den spretiga osäkerheten hos tonåringen.
   Det nya albumet fogas inte på samma sätt som debuten samman av en röd tråd, utan är i stället en samling låtar som egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Den söta singeln »Rockin’ That Shit«, studsiga »Walking on the Moon« och Mariah Carey-duetten »My Love« är alla goda låtbyggen, men hade lika gärna kunnat vara låtar Nash skrivit till någon annan mindre begåvad artist.
   Om husguden på debuten hette Prince heter han här R.Kelly, och försöken att i enlighet med dennes goda tradition vara både sexig och rolig i »Put It Down«, »Sweat It Out« och »Kelly’s 12 Play« är inte direkt misslyckade, men definitivt svårsmälta och konstlade. För även om The-Dream bantat ner sig ett tiotal kilo är det lite svårt att se den rultige charmören som den sensuelle förförare han gör anspråk på att vara, och resultatet blir mer roligt än sexigt.
   Inte förrän albumets övergripande tema för första gången plockas upp och den teatraliska trelåtssviten om kärleken, pengarna och kärleken till pengarna inleds med »Love vs. Money pt 1–2« återuppstår min övertygelse om att The-Dream är en artist av egen högt satt rang. Nämnda titelspår och påföljande »Fancy« är med sin våldsamma bitterhet och okonventionella dramatik det närmaste r’n’b- och operavärlden kommit till en trovärdig fusion på mycket länge, om inte någonsin.
   När dramatiken sedan följs upp av den minst lika effektfulla och smakfullt autotuneade »Right Side of My Brain«, och jag gång på gång behöver påminna mig själv om närvaron av sociala konventioner för att inte börja spontandirigera en imaginär schlagerorkester under mina promenader i vårsolen, återuppstår hoppet i full skala. Hoppet om att vi kanske har stordåd som går att jämföra med debuten att vänta igen, om vi bara låter killen mogna lite till, låter honom komma över sina spretiga tonår, omfamna sin inre tjockis och på heltid ägna sig åt dramatik under krökta ögonbryn.
ISABEL NELLDE
2009-04-14