Jonathan Richman: Not So Much to Be Loved As to Love




7
av 10
  • Artist
  • Jonathan Richman
  • Album
  • Not So Much to Be Loved As to Love
  • Bolag
  • Vapor


Rentav ännu mer sparsmakat än vi är vana vid. (Ur Sonic #17, 2004.)

Jonathan Richman har alltid varit mer eller mindre lo-fi men frågan är om han någonsin varit så sparsmakad på skiva som här. Förutom sporadiska inslag av bas, piano och orgel är sättningen på »Not So Much to Be Loved As to Love« precis densamma som på Richmans konserter nu för tiden: han själv på sång och akustisk gitarr och Tommy Larkins på trummor.

Men ni som såg duon på någon av deras bejublade sverigespelningar nyligen vet att den spartanska förpackningen av musiken bara undantagsvis känns som en begränsning. Richmans Richman-pop – den där väldigt speciella mixen av femtiotalsrock’n’roll, Zorro-romantik och de solglasögonlösa sidorna av Velvet Underground – behöver ju ofta inte mer än så.

Var ni på sverigekonserterna i maj kommer ni också att känna igen er på »Not So Much to Be Loved As to Love«. Richman hann dra igenom nästan hela skivan då – jo, även mellan alla gitarrsolon, dansnummer och allmän förvirring på den, eh, lite mer humörorienterade stockholmsspelningen.

Sin vana trogen spelar vår man från Boston in en av sina äldre sånger på nytt, den här gången den alldeles för förbisedda »Vincent Van Gogh« från 1985 års album »Rockin’ and Romance«. Vilken lämpligt nog kompletteras med en helt ny målarlåt, »Salvador Dali«, om en av Richmans stora tonårshjältar.

Mannen som tidigare ofta och gärna sjungit på spanska, för att han älskar språket och helt enkelt tycker att vissa texter låter alldeles för tråkiga på engelska, levererar här fina låtar på både franska och italienska, och min frustration över hur lite som sitter kvar av två års gymnasiefranska blir plötsligt väldigt påtaglig.

Muntert rockande »He Gave Us the Wine to Taste It« går knappast att tolka som något annat än ett statement gentemot recensenter (»he gave us the wine to taste it, not criticize it and waste it«) men jag gillar den ändå.

Och ni som fortfarande lever i villfarelsen att Richman är nåt slags freakad clownartist ska lyssna på »Abu Jamal«. Där sjunger han om dödsstraff över en vemodigt skev orgel. Starka grejer.

Annars är nog inledningsraden till »The World is Showing Me It’s Hand« den allra främsta anledningen att köpa den här skivan: »When I first smelled the bus fume from the diesel motor, my two year old mind could only applaud such odour.«

En låt om vilken gåva det är att ha ett fungerande luktsinne. Man bara måste älska Jonathan Richman.