Ciara: Fantasy Ride




CIARA
Fantasy Ride
La Face/Jive/Sony
Betyg: 4

All heder åt Britney Spears och vad berättelsen om henne kan säga oss om kvinnligt handlingsutrymme av i dag, men att påstå att hennes musikaliska insatser under senare år inneburit något annat än en (knappt) uthärdlig mischmasch av samtidens brist på inspiration vore inget annat än lögnaktigt. På samma sätt vore det lögnaktigt av mig om jag ens försökte vända det faktum att det är Britney – snarare än de i sammanhanget kanske mer önskvärda Janet Jackson eller Beyoncé – som dyker upp som första referens till detta Ciaras tredje album. Och jag är rädd att det gäller såväl musikaliskt som för de känslor musiken framkallar: en obehaglig nervositet av allt som händer och inte händer, av allt som spretar och letar utan att hitta ett endaste trovärdigt fokus eller riktning.
   Inte för att Britney eller Ciara är ensamma om denna deras misslyckade foglighet inför moderna producentgenier. De är heller inte ensamma om sin vurm för den bland dessa genier hittills stora förvirringen kring vad framtidens musik egentligen ska innebära, om det nu inte är typ synthar, silvertejp – och så något organiskt? Det är snarare symptomatiskt för hela den poppiga r’n’b-scenen av i dag, likaså anledningen till varför så mycket av det är så väldigt, väldigt dåligt.
   Det är en rätt trist utveckling i det stora hela, men en som drabbar extra hårt när det slår mot en artist som tidigare varit så lätt att tycka om som Ciara. Inte främst för att hennes hitsinglar – givetvis med oinspirerade »Love, Sex, Magic« och »Never Ever« från denna skiva borträknade – alltid lyckats vara väldigt relevanta, utan för att hon med sina dansmooves, fantastiska fysik och ofattbara coolhet utgjort den perfekta erotiska projektionsytan för vem som helst som varit sugen på att projicera. Mindre präktig än Beyoncé, mer egen än Rihanna, mer queer än de andra tillsammans.
   »Fantasy Ride«, med sitt tunna låtmaterial och den känsla av slarvig slapphet som utmärker de flesta av produktionerna, gör det emellertid tydligt att en erotisk projektionsyta ensam inte klarar av att göra en artist. Smaken i munnen blir tvärtom ganska så fadd när man inser att man för tredje gången i rad tittat intresserat på musikvideon till »Love, Sex, Magic« och att datorns ljud under samtliga gånger varit inställt på »mute«.
ISABEL NELLDE
2009-05-05