Alf Robertson: En flisa av granit

ALF ROBERTSON
En flisa av granit
Wennerlund-o/Border
Betyg: 5
 
Om Björn Olsson hade fått spela in ett helt studioalbum med en frisk Alf Robertson kunde det ha blivit fantastiskt. Sannolikt skulle det dessutom ha gett sångaren en välförtjänt återupprättelse.
   Dylika önskningar är givetvis meningslösa – redan då Olsson kom in i bilden var den göteborgske countryveteranen märkt av hjärtinfarkter och stroke. Det lite omaka paret påbörjade inspelningar som inte hann slutföras innan Robertson på julafton förra året lämnade jordelivet.
   Ändå tenderar ens tankar driva i väg åt vilken oerhörd potential som fanns i det här lika välkomna som oväntade samarbetet.
   I de fem låtar där Håkan Hellström-kollaboratören och forne Union Carbide Productions/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen är involverad glänser verkligen historieberättaren från Gamlestan. Visst är han tydligt märkt av sina duster med hälsan – sluddrar i sången, saknar delar av sitt karaktäristiska patos. Ja, att lyssna skulle kunna göra en aningen obekväm till mods om det inte vore för de arrangemang som Olsson varsamt bäddar in honom i; fyllda av insikt, rum för utblick, tid för återblick. Det känns rentav som att den drygt sex minuter långa och hisnande vackra instrumentalen »Duvan« skarpare sätter fingret på vem Alf Robertson var och vad han i sitt liv gått igenom än någon av låtarna med sång på. Det är gjort med en väldig känslighet, en väldig förståelse.
   Även de andra Olsson-spåren är lyckade. Värdigheten och det avslappnade anslaget påminner om vad Robertsons gamle Nashville-polare Bobby Bare åstadkom på sin magnifika comebackplatta »The Moon Was Blue« för ett par år sedan.
   Men, och nu närmar vi oss problemet med »En flisa av granit«, huvudsakligen består plattan av en liveupptagning från 2002. Egentligen inte så dum – där märks fina försvenskningar av Robertson-favoriter som Tom T. Hall och Kris Kristofferson – men likafullt utgör den delen ett lite otympligt stilbrott från studiomaterialet. Att man valt att behålla det stundom utdragna mellansnacket är begripligt om man betänker att Robertson var ökänd för sina monologer, även om det ofrånkomligen för med sig att albumet blir ryckigt och rörigt. Det är helt enkelt inget man gärna spelar från början till slut.
   Bättre hade varit att ge ut livelåtarna för sig och att Olsson-inspelningarna strategiskt placerats på en omsorgsfullt handplockad samling över Alf Robertsons karriär. En stiligt utformad skiva med välskriven omslagstext som lyfter fram hur han på sjuttio- och åttiotalet tog nämnda herrar Hall och Kristoffersons vardagsnära storytellercountry in i den svenska folksjälen borde bli fantastisk. Sannolikt skulle den dessutom bidra till att ge sångaren en välförtjänt återupprättelse.
PIERRE HELLQVIST
2009-05-12