Whitney Houston: I Look to You
WHITNEY HOUSTON
I Look To You
Sony
Betyg: 7
När Tina Turner gjorde comeback 1984 var hon fyrtiofyra år gammal. I USA var hon glömd men ur ett europeiskt perspektiv var hon en fantastisk vild sångerska som äntligen lämnade ett stökigt förflutet bakom sig, och hennes då mer än tio år gamla »Nutbush City Limits« var fortfarande en given floorfiller. »Private Dancer« var visserligen mer kött och blod än de synthmattor som dominerade topplistorna, men mer finslipat och mainstream än man ville ha Tina Turner. Ändå lyckönskades hon av oss som höll av henne, hennes röst och hennes scenpersona.
»What’s Love Got to Do With It« blev hennes första Billboard-etta och hon var då den äldsta kvinnliga artisten som hade nått positionen. Alla visste att detta var det enda möjliga steget tillbaka till livet och de stora scenerna för henne. Ingen kunde ana att hon skulle bli ännu mer mainstream och, ja, lite småtråkig. Men hon fick ett bättre liv.
Något tidigare, 1980, hade John Lennon och Yoko Ono efter fem tysta år gjort comeback med »Double Fantasy«, ett album som med djupt känd avsky sågades i de flesta musikmedia. Tre–fyra år in i punk- och new wave-vågen ansågs det oerhört mossigt med en platta där en fyrtioåring gjorde AOR-uppklädda poplåtar om fritidsfilosofiska och husliga spörsmål. När Lennon kort därefter mördades hamnade plattan och dess livshyllande teman i ett annorlunda ljus, men i dag anses albumet åter för slickt och mesigt för klichébilden av den vilde visionären.
Att Lennon för första gången på länge hade lyckats skramla ihop låtar med både vers, refräng och stick tillmättes ingen betydelse. Själv var han iskallt medveten om att han måste nå ut på bredaste front för att åter tillåtas ta ut svängarna – precis som Beatles en gång hade gjort. Och hans vrålande gitarrer i Yoko Ono-singeln »Walking on Thin Ice«, den sista tagningen han någonsin gjorde, avslöjar antagligen vad som fanns härnäst på hans agenda. Men vi får aldrig veta.
Vrålande gitarrer är heller inte vad vi ska förvänta oss av Whitney Houston. Är hennes comeback vid fyrtiosex safe och gammeldags? Är hon verkligen tillbaka från träsket, kan hon gå vidare i sitt liv, sjunger hon som hon gjorde? Diskussionerna har böljat i månader och de når kokpunkt när albumet nu äntligen släpps, det som Whitneys evige mentor Clive Davis har slitit med i åtminstone två år.
Smaken är som baken men alla är väl mer eller mindre överens om att crack är wack. Och för någon som har varit nere i just det hålet, kanske också i ett ännu djupare äktenskapligt hål än det som Tina Turner länge befann sig i, måste man konstatera att Whitney frontar ett imponerande hantverk. Djupet i hennes stämma berör också mer än det wailande hon inte längre klarar. Det är kvaliteten i låtmaterialet och den relativt tidlösa produktionen som får plattan att fästa, snarare än att Akon är med och grymtar eller att hon kan lägga ytterligare klädsamt nutida producenter som R.Kelly, Stargate och Swizz Beatz i tacklistan.
Visst, många unga damer sprang om henne för länge sedan. Alla som en gång var stjärnskott blir förbisprungna. Det är en naturlag. Så hade det varit oavsett om hon som en Madonna envist hade hållt sig på topp, eller om hon som en Prince hade haft en stadig inåtvänd konstnärlig integritet. Whitney Houston är inte alls den typen av artist eller människa.
Har man Aretha Franklin som gudmor, Dionne Warwick som kusin och gospeln i sig sedan bröstmjölken, så är det ovidkommande huruvida man är en fena på klokheter, komposition eller arrangemang. Någon måste palla stå längst fram och glänsa. Hon är en entertainer och en sångerska. Det har hon varit sedan hon elva år gammal började i kyrkokören i Newark, sedan hon 1978 som femtonåring sjöng lead på rollerdiscoklassikern »Let’s All Chant« i Michael Zager Band och backade Chaka Khan på den låt som långt senare skulle bli ett av hennes egna starkaste signum, »I’m Every Woman«.
Det Whitney först och främst måste bevisa är att hon fortfarande vill stå längst fram och glänsa. Har man bara ett uns kvar av sin gudomliga röst, klarar av att lägga på några kilon, skippar en och annan morgonspliff, då är det inte oöverstigligt att få ihop en hygglig platta med en tålmodig Clive Davis och ett otåligt skivbolag i ryggen. Kan hon dessutom följa upp albumet med att komma i tid till sina konserter, visa sig vara en god mor och en mogen människa, då kommer alla som bryr sig att välkomna henne tillbaka på tronen. Och då kan hon kanske få en ny slags kraft, gärna till att göra album lika starka som nu elva år gamla »My Love is Your Love«.
Visst är detta en comeback. Safe och gammeldags, som den måste vara. »Million Dollar Bill« är klassisk åttiotals-Whitney parad med tidlös sjuttiotalssoul i återhållsam skrud. »For the Lovers« och »Nothin’ But Love« är mästerverk för dansgolvet på nivå med »If I Told You That«. Leon Russells ballad »A Song for You« skruvas efter en försiktig start något otippat rakt in i discohimlen, på ett bra sätt. Och fansen lär diskutera länge huruvida »I Didn’t Know My Own Strength« är 2009 års »Didn’t We Almost Have It All« eller om »I Got You« är vår »I Learned From the Best«. Nej, hon sjunger inte exakt som hon gjorde, men hennes stämma är totalt närvarande. Kanske är hon klokare, kanske har hon kontroll. Den som lever får se.
MARTIN THEANDER
2009-08-28
