The Slits: Trapped Animal

THE SLITS

Trapped Animal

Narnack/Border

Betyg: 4

Äsch, det här var ju inte så farligt, hinner jag tänka innan en autotunad Ari Up inleder »Trapped Animals« andra spår.

Jag vill så gärna att Slits tredje album, det första på tjugofem år, ska vara okej.

Det är förstås ett idiotdrag att döda myten. Att återförenas.

För några år sedan skulle jag intervjuat Ari Up. En presskvinna i New York var ansvarig för att arrangera telefonsamtalet. Jag fick dagliga uppdateringar om hur Ari inte kunde nås, hon hade varken telefon eller internet på Jamaica. Sedan bokades tid efter ombokad tid. Ari Up har problem med att passa tider. New York-kvinnan beskrev Aris dialekt som närmast obegriplig, åren på Jamaica hade satt sig på rösten. Mystiken tätnade.

Det blev aldrig någon intervju. Och någonstans kände jag mig lite lättad, myten förblev oförstörd.

Men 2006 dök en nyinspelad trespårssingel upp. Två tredjedelar av bandets originalversion hade värvat några yngre förmågor (bland andra Sex Pistols-trummisen Paul Cooks dotter) och spelade åter in låtar. Jag har den där singeln någonstans, men minns i ärlighetens namn inte hur den låter. Myten var död. The Slits var ett aktivt band.

Det kan de förstås inte klandras för. Att ett band som influerat så många nutida, populära band också vill vara med och leka är självklart. Det är förstås både dumt och orättvist att döma ut alla återföreningar. Och att The Slits 2009 låter både skickligare och mer polerade är förväntat, Ari Up var fjorton när hon och Palmolive startade.

Jag hade inga höga förväntningar på »Trapped Animal«, jag hoppades bara att den inte skulle vara jobbigt dålig eller generande. Men, jag är besviken.

Visst, två–tre låtar av skivans femton är helt okej. Inledande »Ask Ma« låter som en semesterversion av gamla The Slits, med enkla blåsarrangemang och en distad synthbas. »Reject« låter mycket spretigare och mindre blaserad än resten, och titelspåret »Trapped Animal« är också skönt upptempo i kontrast till övriga spår på skivan. I övrigt bjuder bandet mest på obekvämt enkla rim om politik och Afrika. Det är välproducerad slentrianreggae och fjäderlätt mainstreampop i en dålig union. »Reggae Gypsy« låter exakt så som titeln föreslår och det är smärtsamt. Ett sex minuter långt och oinspirerat reggaejam där Ari Up sjunger om att vara stark »down in Africa« blir mest jobbigt.

Fan också, tänker jag när jag till slut stoppar undan skivan långt bak i skivsamlingen.

JOSEPHINE OLAUSSON

2009-11-10