Steso Songs: Now It’s Dark

STESO SONGS

Now It’s Dark

Lyckan/Border

Betyg: 5

»Prozac«-författaren Elisabeth Wurtzel möter Frida Hyvönen var min första tanke efter att jag lyssnat igenom Steso Songs debut. Tolv trasiga spår som kretsar kring erfarenheter ur en ung kvinnas liv med allt vad det innebär av olycklig kärlek, urspårade fester som går från glädje till gråt, självmordsförsök, piller- och alkoholkrascher.

Bakom Steso Songs döljer sig den musikaliskt begåvade och pianospelande Karolina Stenström, med Kalle Von Hall från Bad Cash Quartet vid mixerbordet. Det är en minst sagt naken och utlämnande samling låtar, även om jag – med risk för att låta grym – önskar att de lämnar ett mer bestående avtryck. För trots att albumet är så konsekvent i sin mörka, bräckliga framtoning – med en produktion som harmonierar väldigt vackert och skickligt med Stenströms ämnesval (felstämda pianon, falsksång för att illustrera hur skevt det känns när depressionen tar över) – så kan jag inte komma ifrån att det är något som fattas.

Kanske påminner soundet lite för mycket om andra framgångsrika artister som Hyvönen och stundom Marit Bergman? Kanske är sättet som Stenström närmar sig mörkret en aning endimensionellt. Utan att förminska unga kvinnor som mår dåligt – många delar den erfarenheten – är det knappast kontroversiellt att påstå att temat är flitigt avhandlat i musik, litteratur och konst sedan några år.

Vad som däremot lyser med sin frånvaro är förklaringar, sammanhang, någon ledtråd som har bäring bortom känslornas själva uttryck: skårorna i armarna, ambulansfärderna, pillrena. Nu ska ju inte en popskiva nödvändigtvis fungera som partsinlaga i samhällsdebatten, men risken med album som »Now It’s Dark«, som kretsar kring ett så uttalat tema utan att knyta an till en större kontext, är att den blir en smula självupptagen, på så sätt kanske till och med ett sorgligt kvitto på sin egen tids oförmåga att nå bortom det individuella perspektivet. Det är en vacker platta med mycket hjärta, men den fungerar oundvikligen också utestängande för alla utom för de tjejer som Steso riktar sig till i låten »For You Girls«; tjejerna som skriver brev till henne, som aldrig hämtar sig.

Återstår frågan om vem som ska lyfta den ideologiska och politiska dimensionen som oundvikligen förenar alla trasiga tjejer därute. De är värda något bättre än att reduceras till vår tids lidande unga Werthers.

JENNY SÖRBY

2010-02-16