Marina & The Diamonds: The Family Jewels

MARINA & THE DIAMONDS

The Family Jewels

679/Warner

Betyg: 5

På samma sätt som brittiska musiktidningar ägnade slutet av nittiotalet åt att hitta ett nytt Oasis ägnade de slutet av nollnolltalet åt att hitta en ny Amy Winehouse.

I en symptomatisk recension av den walesiska sångerskan Duffys debutalbum »Rockferry« kallade Caryn Ganz, kritiker på musiktidningen Rolling Stone, henne för »Amy Winehouse mer belevade lillasyster«.

Problemet med den sortens kategoriserande är att musiken inte längre bedöms på egna meriter, utan som pastisch på en redan fungerande formel. Resultatet blir förödande för artister som ännu inte hunnit tillskansa sig ett eget uttryck. Oavsett hur album med Duffy, Adele eller Candie Payne verkligen lät när de först gavs ut är risken överhängande att ingen kommer att minnas deras namn om några år.

För att inte Marina & The Diamonds, eller Marina Diamandis som det står på hennes tandkort, ska behöva gå samma öde till mötes som sina generationskamrater använder hon huvuddelen av sitt första album till att upplysa lyssnaren om vad hon heter. »Actually, my name’s Marina«, heter det i »Hollywood«. Sett i ljuset av hur musiken faktiskt låter framstår tilltaget som överflödigt. I sin musikaliska ansats är »The Family Jewels« produkten av ett egensinne som inte står Kate Bush långt efter. Problemet är inramningen. När hon är som allra mest angelägen, i »Shampain« eller »Numb«, närmar sig Diamandis just den kreativt expressiva popmusik Kate Bush gjorde på »Hounds of Love«. När hon är som allra minst angelägen påminns man om hur sällan på papperet okonventionella artister tillåts tränga utanför det förväntade i dagens musikklimat.

Varje gång »The Family Jewels« hotar att bli intressant på riktigt exploderar Marina Diamandis i ännu en publiktillvänd refräng.

NIKLAS ELMÉR

2010-02-23