Paul Weller: Wake Up the Nation
PAUL WELLER
Wake Up the Nation
Island/Universal
Betyg: 6
När modernisten blir gammal blir han teknikfientlig.
När jag träffade Richard Hawley på hans favoritpub Fagan’s i Sheffield sent i augusti i fjol blev han egentligen bara riktigt upprörd vid två tillfällen: när jag frågade honom om Margaret Thatcher och när samtalet kom in på mediefenomenet Twitter. »What the fuck is wrong with your generation!?«, väste han apropå det sistnämnda ämnet. »Read a book!«.
Richard Hawley är inte ensam om att vantrivas i samtiden. På titelspåret till »Wake Up the Nation«, hans tionde album på egen hand och det första sedan han för två år sedan spelade in sitt livs mästerverk »22 Dreams«, sjunger Paul Weller »Get ya face out the facebook and turn off your phone, what with the death of the post box, nowhere feels home«.
I maj går britterna till val. Genom att tvinga dem att stänga av elektriciteten och göra dem oåtkomliga för intryck utifrån hoppas Weller väcka dem ur sin dvala. Med indignationen följer en tillbakagång till den tungfotade bluesrock som med enstaka undantag gjorde hans album i skarven mellan nittio- och nollnolltalet, »Heavy Soul« och »Heliocentric«, till två av bottennoteringarna i hans skivkatalog. Men på »Heavy Soul« och »Heliocentric« fanns också »I Should Have Been There to Inspire You« och »Sweet Pea, My Sweet Pea« – omsorgsfullt orkestrerade ballader som bröt av mot det tungfotade och vittnade om Paul Wellers ursprung i brittisk kärlek till amerikansk soulmusik.
På »Wake Up the Nation« finns »No Tears to Cry«, där en sårad älskare säger farväl till sitt livs kärlek för sista gången. »There’s no tears to cry, ’cos my eyes have dried«, sjunger Weller trevande. Där och då spelar det ingen roll att han alltmer börja likna Storbritanniens svar på Ulf Lundell, en man vars definition av framtiden inte förändrats på två decennier. Där och då är han en av Storbritanniens största soulsångare genom tiderna, sida vid sida med Rod Stewart och Colin Blunstone.
NIKLAS ELMÉR
2010-04-20
