Flying Lotus: Cosmogramma

Under andra hälften av nittiotalet följde jag Bristol-bon Matt »The Third Eye Foundation« Elliotts karriär med en aningen besviket färgad lupp i högsta hugg. Drum’n’bass-möter-My Bloody Valentine-tongångarna Matt presenterade på sina två första album – »Semtex« och »Ghost« – fick mig nämligen att på en och samma gång både älska och misstänka att han hade mer att komma med. Samtidigt som jag nästan nötte ut mina exemplar av dem längtade jag alltså efter deras uppföljare. »Aldrig vara nöjd«; mitt dåvarande motto.

Eller, vid närmare eftertanke… »Aldrig vara nöjd«; kanske fortfarande mitt motto? Under andra hälften av nollnoll-talet har jag ju upplevt starka Third Eye Foundation-känslor närhelst mina öron kommit i kontakt med Kalifornien-sonen Steven »Flying Lotus« Ellisons musik. Eller: »1983«, Flying Lotus fullängdsdebut, släpptes 2006 och den lämnade mig dels djupt otillfredsställd, dels brett leende. Dess melodier och ljud tyckte jag mig ha hört otaliga gånger förut – på alster signerade Four Tet, Prefuse 73, Max Tundra, J Dilla och Boards of Canada – men de var ju så kärleksfulla och svängiga att de var omöjliga att värja sig emot. Flying Lotus hade med andra ord kunnande och smak, däremot saknade han originalitet. »Till nästa skiva har han säkert fått ordning på allt«, tänkte jag och längtade.

När »1983« två år senare följdes upp av »Los Angeles« visade det sig dock snart att Flying Lotus inte alls hade fått ordning på allt. Låtarna som utgjorde »Los Angeles« var helt enkelt mer av samma »1983«-vara och jag misströstade och dansade.

Det var alltså med få glädjeutrop jag hälsade »Cosmogramma«, Flying Lotus tredje platta. Efter att den hade snurrat ett par gånger i min CD-spelare undslapp mig emellertid både ett svagt »hurra!« och ett försiktigt »jippi!«. Flying Lotus har börjat utforska än fler knixiga vinklar och mörka vrår och det gör »Cosmogramma« rätt egen. Gästartister som Ravi Coltrane (son till Alice och John, kusin till Steven) och Thom Yorke vävs in i helheten på ett smart och snyggt sätt. Nog för att skivan innehåller en hel del karbonkopior och minnen från föregångarna, men på det stora hela anser jag numera Flying Lotus-framtiden åter vara ljus.

Ett besök på thirdeyefoundation.com avslöjar att Matt Elliott har återupplivat sitt The Third Eye Foundation-alias: »Later this year, The Third Eye Foundation will return. We await… ’The Dark’«. Möjligen kommer då hans fulla potential att blomma ut, vem vet? Ty även om jag ibland lever efter devisen »Aldrig vara nöjd« kombinerar jag den ofta med »Aldrig giva upp«. I framtiden någonstans återfinns säkert också Flying Lotus bästa verk.

Till dess; »Cosmogramma«.